O filosofer! I, som skriken
mot världens villor alla dar!
Månn väl den lära I prediken,
med mera ljus mer sällhet har?
Hvem må ej då sitt nit förklara
att edra lagar lydig vara?
Men om den väg, I fören oss,
till en bedröflig sanning länder;
om eder vishets himlabloss
en dödlig dag för nöjet tänder;
om ur en glad och ljuflig dröm
I väcken oss till verklig plåga:
då tolke dåren ert beröm,
då vandre Lasten vid er låga!
Uppå en lyrisk skådeplats
än för din syn i afstånd lyser
ett präktigt diamantspalats,
som gudar i sitt sköte hyser;
än en hesperisk blomsterpark
med sitt behag din tjusning väcker;
än en tartarisk ödemark
med nakna klippors brott förskräcker;
där flyr en ström med bråstört lopp;
där källans silfver sakta rinner:
du fasar, ler och gläds och brinner
och på teatern skyndar opp —
där du, bedragen i ditt hopp,
för allt ett måladt papper finner.
Så, om i nöjets lånta dräkt
vår bildning ej naturen prydde;
om mänskan, ur sin irring väckt,
allenast sannings domar lydde
och såg, hur litet all vår dygd,
vår ära och vår makt betydde:
hvem är som ej med skräck och blygd
ur detta lifvets öken flydde?
Hvad gör att unga hjältens arm
med tunga vapen sig belastar?
Hvad gör att från sin flickas barm
han sig i stridens lågor kastar,
ur hyddans lugn med glädje går
att trotsigt möta krigets öden,
med stolthet räknar sina sår
och leende betraktar döden?
Hvad är som snillets son förmår
att sina muntra ungdomsår
i forskningarnes natt föröda,
att skåda guldet med förakt,
med ömkan le åt kungars prakt
och endast lefva med de döda?
Hvad mod, att trotsa farors rön,
att sig till världens gagn förtära?
Säg då för hvad de sig besvära,
hvad himlen hör i deras bön?
Hvad söka de? — De söka ära.
Och hvilken är då ärans lön? —
Ett löf, hvars grönska snart försvinner;
en marmor, som vid konstens bud
ditt tycke, ej din känsla vinner;
af ryktets mun ett flyktigt ljud;
ett rökverk, som på grafven brinner;
ett diktadt lif hos minnets gud.
Hvad storverk, som ej skådat dagen,
hvad dygd i hjärtat ofödd låg,
om ej, i ljufva villor dragen,
man verklighet för skuggan såg!
Du, som med öm och ädel håg
ger hjälp och vård åt dina bröder;
som rörs af den förtrycktes röst,
ger honom tillflykt till ditt bröst
och i hans hjärta glädje föder;
som nöjd ditt lif till offer bär
åt konung, fosterland och vänner!
Du i din dygd det värde känner,
som ensam dess belöning är.
Men om vid sannings grymma låga
ditt djärfva öga skulle våga
att skåda ned i hjärtats natt,
hvad du med häpnad skulle finna
så många dygders rika skatt
uti ett ögonblick försvinna !
Hvad blygd, att se din fria själ
sig till en fången slaf förbyta
och all dess ädla idrott flyta
från nit för egen vinst och väl!
Och Kärlek, som bland lifvets skänker
den ljufvaste, den största är,
som i en himmelsk vällust sänker
det hjärta, som din låga när!
Hvad blefve du, om vårt begär
sig endast till det sanna sträckte?
En brånad, spridd med blodets lopp,
en lusta, som behofvet väckte
och njutandet ånyo släckte.
Hvad blefve då det ömma hopp,
som sig med tvång och fruktan röjer,
som, bäfvande, i vördnans spår
så småningom till målet går
och, då din sällhets mognad dröjer,
dig med de blomsters ro förnöjer,
dem bildningen på vägen sår?
Knappt är du förd i segrens sköt,
förrn, ur din ljufva tjusning tagen,
du önskar, att du än bedragen
din sällhet blott i tankan njöt.
Ej nog, att villans pensel målar
med glada färgor lifvets fält;
hon visar det, vid hoppets strålar,
i grafvens natt fördubbladt sällt.
Där, bakom höga bergens sträcka,
hvars spetsar öfver molnet räcka,
sig indianern bildat har
en himmel, alltid ren och klar,
dit han ledsagad efter döden,
hos de olyckeligas far
skall tälja evighetens dar
i ostörd följd af sälla öden.
Där skall ej brist och slafveri
och kristnas våld hans syn förfära;
där skall han med odödlig ära
för tidens kval belönad bli.
Så fly, o grymma Sannings dager,
som våra glada drömmar stör!
Hvad mer, om Villan oss bedrager,
blott hon vår lefnad lycklig gör?