I detta vördiga palats,
hvars byggnads tid all häfd förgätit,
och inom hvars befästa plats
kung Gylfe kanske middag ätit,
ni minns i våra samtals lopp,
att mången gång med trägna sinnen
vi roades att leta opp
de forna tidehvarfvens minnen;
och när vi lyckligen förmått
att söka fram en åldrig saga,
var det om kvällarna min lott
att er densamma föredraga.
Af Rudbeckens "Atlantika"
jag redan från min barndom lärde,
att intet land kan djärfhet ha
att täfla med vårt land i värde;
att till de hvälfningar, som händt,
af folk och språk dem världen känt,
i Sverige spåren finnas skulle;
att Greklands filosofer ren
från Björkö kommo till Aten;
att dess parnass var Kinnekulle;
att man af tydliga bevis
ser än hur, genom nordens is,
sig vägen till Hesperien banar;
att Adam här i paradis
åt rönnbär och sjöng Evas pris
i ruggigt skjul af svenska granar.
Om värdet af mitt fosterland
vid dessa läsningar betagen,
jag längtade ifrån den dagen
att, till dess heder, af min hand
se någon kunskap äfven dragen.
Med bläckig hand och dammig skrud
har antikvariernas gud
omsider täckts min önskan höra,
och med ett fynd belönt mitt nit,
som Peringskiölds och Lönboms flit
ej hunnit att i dagen föra.
Vid gissningarnas dunkla ljus
betraktande vårt forna släkte,
historien af ert eget hus
en kväll min undersökning väckte.
Mitt forskande fördjupadt var
att gissa från dess äldsta dar
hur Vengarns fäste sig förvandlat:
af hvilken drott det uppbyggdt är,
hvad sköldemör som bodde här,
hvad stora värf man här behandlat;
hur kämparne från stridens prof,
i gästbud inom dessa vallar,
ha delat sina härnadsrof
och druckit rus ur slagna skallar;
i denna sal, från hvalf förbytt,
hur troll och jättar fordom sutit
och genom tornets gluggar skjutit
utur det förmak ni beprydt;
hur den salong, där skenet faller
från kronors glittrande kristaller,
förr inom detta vikingslott
utaf en spiseld lystes blott,
som sprakade bland svarta galler,
när kämpen, vid ett torrvedsbloss,
med porsöl, som i hornet jäste,
en saga på sin träbänk läste,
där Voltaire läses nu af oss
uti en divans famn, som kröker
sin bädd, af gyllne dynor rik,
kring bord, på hvilkas mosaik
ur Sevens koppar Sulang röker:
när för min åsyn oförtänkt
en gudom, som man Fröja målar,
från takets höjd till golfvet sänkt,
steg neder på en bädd af strålar.
“Du,” sade hon med vänligt tal,
“som dina nöjens ädla val
med häfdens forskningar bereder;
som åldrade bedrifters heder
ej mindre än förgätna brott
med lika flit i ljuset leder:
till dig, uti sitt forna slott,
du ser en drottning stiga neder.
Jag var min samtids kärlek värd,
bland dess välgörare var mäten,
jag njöt förtjänta offers gärd
och tog mitt rum bland gudars säten,
men hos en lättsint eftervärld
är löjlig eller ock förgäten.
Långt från att hos hans vrånga ätt
min resa och mitt tänkesätt
en värdig hågkomst skulle finna,
jag som en fabel än förglöms,
än i min dräkt och afsikt döms
som endast en behagsjuk kvinna.
Emot den hårdhet hämna mig,
som orättvist mitt namn förtryckte:
till riddare för Disas rykte
hon nedsteg själf att utse dig.”
“O drottning,” sade jag förvånad,
“hvad vitsord kan jag ge ditt namn,
hvars hågkomst, för mitt tidhvarf plånad,
begrafs i tjuge seklers famn?
Hvad runor, högar eller grifter
förvara än de glömda skrifter,
som åt din häfdatecknare
om dina åldrade bedrifter
allena kunde kunskap ge?”
“Jag,” svarade hon, “i din möda
skall själf din omsorg understöda.
Du vet det närmsta kabinett,
med soffor och fåtöljer klädt,
som stundom er till läsning tjänar
och stundom sig på vänligt sätt
till middagssömnens fristad länar,
dess fordom järnbeslagna mur,
som Masrelier för eder målar,
och där tapetens silke prålar
bland Kinas blommor, färg och djur,
befästes förr mot dagens strålar
och var min egen jungfrubur.
I detta rum, af mig bevarad,
min krönika du finna skall
för dig på bordet uppenbarad,
i murens djup tills nu förvarad
mot tidehvarfvens olycksfall.
Där skall min lefnad bli förklarad.
Men innan du för världen gått
att mina häfders frejd bevisa,
bär dem, med hälsningen från Disa,
till arfvingen af hennes slott.
Vald, sanningen att vitsord bära,
dess kunskap ej för världen göm,
och minns, om hennes vitsord öm:
näst efter dygdens egen ära,
är den att tolka dess beröm.”
Här, inom strålars förlåt tagen,
försvann hon under dessa ord.
Men af dess löften obedragen,
fann jag på kabinettets bord
för mig en handskrift lagd i dagen
om Disas öden i vår nord,
på kröniksrim tillsammans dragen.
Jag går att sprida dessa blad
med tidningar kring alla länder,
men nu förut, som Disa bad,
till Vengarns fru kopian sänder,
i ord för ord och rad från rad.
Sic incipit, till punkt och pricka:
I Sverige var en gång en drott,
som hette Sigtrud, och en flicka
med Disas namn i Vengarns slott.
Och inom dessa jungfruburar,
i menlöshetens rena sköt,
emellan evigt kyska murar,
långt bort från kärleken som lurar,
hon lifvets morgon lyckligt njöt.
Af hennes skönhet, vett och dygder
var ryktet ren från Vengarns bygder
bekant kring hela Svitiods land.
Ej någon kämpe fanns i norden,
som icke sökte hennes hand,
men af så stort och ädelt band
ännu ej någon värdig vorden:
ty, ättling själf af Fornjots blod
och Upplands fylkiskonungs dotter,
hon ökade sin lyckas lotter
med storhet och med ädelmod.
Och fast i hopp och tålamod
sig prinsarne till slottet trängde
och, för att röra hennes mod,
i rustning under fönstren svängde,
såg hon med köld ifrån sin borg,
hur någre dränkte sig af sorg
och andre af förtviflan hängde.
I Sigtuna där bredevid
det svenska hofvet mellertid
i dessa gamla dagar bodde;
och Sigtrud där i lycklig frid
sin styrelse välsignad trodde:
när en förfärlig hungersnöd,
som öfver hela norden rådde,
åt svenska folket förespådde
en allmän undergång och död.
Man gjorde allt hvad man förmådde
i tidens oupplysta dar,
men ingen hjälp var mera kvar.
Af statens ämbetsmän och lärde
med ängslan drotten råd begärde
och, under väntan på beslut,
emellertid lät färdas ut
af lagens och af templets söner
pålysningar och kyrkoböner
med meningar förutan slut.
I rörande publikationer
för våra svältande nationer
man ölets yppighet förböd,
och mässingshäktors öfverflöd
och lappmuddarnas tenngaloner
och kyrsedrank båd hvit och röd.
Och kronan själf sig ändtlig böd
att ensam, mot kontributioner,
för allmänheten brygga mjöd;
man utsåg spannmålskommissioner
att finna något understöd;
man tillsatt mäskningsdirektioner
af de förfarnaste personer:
men folket fick ändå ej bröd
af ledamöternas pensioner.
Omsider fanns ej annat råd
än gudarnas belut och nåd
igenom ett orakel fråga;
och öfverprästen i vårt land
lät i sin heligt öppna hand
sig redan folkets gåfvor råga.
Kring altaret man kransar knöt,
i templet lyste rökverks låga,
i gyllne skålar blodet flöt.
Oraklet hördes ändtlig svara,
men, efter vanan, mörkt och torrt:
“Ditt folk, o Sigtrud! är i fara
att ödeläggas innan kort;
och du kan blott en hälft bevara,
om du tar andra hälften bort.”
“Ja,” ropar drotten, “jag vill lyda
hvad himlen bjuder om mitt folk!
Men upplys mig, du gudars tolk,
hvad deras mörka tal betyda.
Ty när från dödlighetens syn
de sig i heligt töcken skilja,
ditt öga tränger genom skyn
och skådar ensamt deras vilja.”
“O drott, till jorden nederfall,”
var prästens svar, “och icke klandra!
Ditt halfva folk du slakta skall,
att spara födan för de andra.
Af offrens inälfvor jag ser,
att himmelen likväl dig ger
ett medel öfrigt till försoning,
om för det folk, som döms att dö,
till dig en ung och fager mö
med förbön kommer om försköning.
Men hon får till ditt hemvist då
ej åka, rida eller gå,
och hvarken komma, det är saken,
när dagen sluts, när han skall gry,
i månans nedan eller ny,
och icke klädd och icke naken.
Och om i val af färdningssätt
och dräkt och tid hon råkar fela,
skall hon af samma villkors rätt
med offren lika öde dela.
Nu är dig himlens vilja spord.
Gå, drott! och uppfyll dina plikter.”
Så gudars ombud i vår nord
förtydde då oraklens ord
med irringen af sina dikter.
“O himmel! hvilken gruflig lag!
Men jag bör hålla mina eder.
Det är han själf och icke jag,
som äskar denna mordets dag,
som denna grymma fest bereder.
Ty, helge man! ditt gifna hopp
om flickans förbön är omöjligt.
Hvem kan ett villkor fylla opp,
som är så vådligt och så löjligt?
Mitt samvete är utan brott.
Mot ödets makt hvad skall jag kunna?”
Så talte den bestörta drott,
och gick att låta från sitt slott
med rikshärolderna förkunna
det svar han af oraklet fått.
Det mången var likväl som trodde,
att i ett sådant tolkningssätt
allena list och arghet bodde
och himlen gjordes oförrätt;
att högste prästen, blott förtretad
af asarnas filosofi,
som mer och mer begynte bli
utaf de lärde efterletad,
liksom finansministern, retad
af uslingarnas jämmerskri,
för att bli kvitte deras skara,
förente sig i det parti
att himlens mening så förklara,
i hoppet lika fägnade
att bägge, och med minsta möda,
den ena slippa kättare,
den andre tiggare att föda, —
upproriske, åt dem ändå
omöjligt var för båda två
att lärdom eller mat förskaffa,
och strax från början lika godt
att förekomma deras brott
som att dem sedermera straffa.
Man hörde dem tillika sist
af allmänhetens röst beskyllas
att blott ha diktat opp af list
ett räddningsvillkor, som de visst
af ingen trodde kunna fyllas.
Men krönikskrifvarens kritik,
när han ej saken riktigt känner,
vill ej, fast hon är sannolik,
tillägna två så stora männer
en så barbarisk politik.
I Sigtunas förskräckta murar,
till följd af gudarnas beslut,
man mellertid med hundra lurar
hör offerdagen blåsas ut.
Kring hela staden rådde sorgen:
hvarannan mänska, som man skref,
till döden vald och tecknad blef.
Från husen, gatorna och torgen
man dem till slottet sammandref,
och rop och jämmer fyllde borgen.
Men medan tidningar härom
kring landet sig med fasa blanda,
till Disa ryktet äfven kom
igenom Dagligt Allahanda.
Med ömkan i sitt ädla bröst
hon hörde mänsklighetens röst.
“Nej,” ropte hon, “så grymma öden
ej skola Sverige öfvergå!
Och sedan himlen gett ändå
ett räddningssätt mot denna nöden,
törs mig min känsla förespå,
att jag skall frälsa dem från döden.
Jag tror mig kvickhet nog och hopp
att finna gåtans lösning opp.
Jag har nog mod till det jag vågar
och, fast jag icke skryta vill,” —
vid dessa ord hon spegeln frågar —
“ej mindre fägring nog därtill.”
Af denna tidens anekdoter
man finner väl att smädelsen,
hvars arghet aldrig underlåter
att lömskt förfölja oskulden,
försökte sprida ut, att Disa
blef mer till detta storverk böjd
af hågen att sin skönhet visa,
i all dess glans för världen röjd,
än af att låta honom prisa
sitt ädelmod och snilles höjd.
Så gjuter afunden sin galla!
Men om man blott med billighet
för tankarna vill återkalla,
hvad strider af medlidenhet,
patriotism och blygsamhet
ha måst hos henne förefalla,
när från sin slutna jungfrubur
halfnaken på en öppen cour
hon skulle visa sig för alla,
emellan skämtets oförrätt,
glasögonen utaf matroner
och ungersvennernas lornjett
och alla kungliga personer,
så bör man ändtligen förstå
att, huru långt man ock må gå
uti koketteriets lära,
skall sådan dristighet ändå
oändeligen kosta på
en flicka, som har någon ära,
och att, när hon likväl förmått
till sådant våld sin känsla bringa,
så är det själfva dygden blott,
som kan en sådan seger tvinga.
Och sägen ändtlig själfva, ni,
förfäkterskor af ärbarheten,
hvad nytta hade mänskligheten
väl haft af all er modesti?
När offrets dag var redan nära
och Sigtrud svor, gudaktigt rädd,
att om ej någon jungfru, klädd
som gudasvaren det begära,
till honom kom att förbön bära,
så skulle domen fyllas opp
förutan skonsmål eller hopp.
Hvad? om i fosterlandets fara
man fordrar, att hvar medborgsman
skall offra allt att sig försvara
och draga svärden för hvarann,
skall då, när järnen redan måtta
emot hvarannan mänskas bröst,
ej Skönheten till deras tröst
få äfven sina vapen blotta?
Ja, på en gång mot farans makt
och ondskans tungor utan häpnad,
med dygdens segrande förakt,
gå, vackra Disa! oförsagdt,
blott i naturens rustning väpnad.
Med mössa, bubblande af flor,
broderad mantel, silkesskor
och sobelpäls och stickadt bälte
en annan flicka hade gått
och vid paraden ödmjukt stått
med en supplik till nordens hjälte,
som henne kanske själf försmått
och låtit säga henne blott,
med någon ungersven från tronen,
att söka svar i revisionen.
Nej, Disa bättre har förstått.
Och sedan hon, att fylla lagen,
tog an sitt modiga beslut,
rådfrågade nu blott behagen,
hur hon det skulle föra ut.
De snart för hennes tankar sade,
att ingen lag så mäktig var
och ingen lagman så barbar,
mot hvilken Skönheten ej hade
oöfvervinnliga försvar;
att om hon redan hjärtat dårar,
när hon i sorgens dräkt är döljd
och, bedjande och öfverhöljd,
har blott till vapen sina tårar;
så mycket mer, om i sin dag
hon låter slöjans förlåt falla,
hon segra skall, fast hon är svag,
och bönen byta sig till lag
och vara sedd bli att befalla.
Trygg i sin afsikts ädelmod
att frälsa olyckligas blod,
hon således ej mera dröjde,
och dagens gud förtjusad röjde,
hvad aldrig förr hans blick tog mot.
För första gången utan knot
lät Dygden lösas Disas slöja
från vården af de hvita klot,
som på dess hvälfda bröst sig höja,
och, lossande dess klädnads band,
förbytte med sin egen hand
det linne, som dess sköte döljde,
uti ett ljusblått silfvernät,
som henne genomskinligt höljde
och utan fläktning i dess fjät
dess bildning troget efterföljde,
gaf ögat blott dess halfva rätt,
men hjärtat en fördubblad våda,
för glest att undangömma rätt,
för tätt att alldeles förråda.
Så, simmande med flodens lopp,
najaden sänks från solens lågor,
men skymtar fram albasterns kropp
igenom silfret af dess vågor.
Att ändtligen på alla sätt
oraklets föreskrift förnöja,
lät hon sitt ena ben bli klädt
med sporre, stöfvel och manschett
och tycktes i förening röja
en sköldmös och charits person,
med kroppen af Hebé och Fröja
på benet af en amason.
Ett skärp af rosor ensamt skryter
kring lifvet af dess lätta dräkt,
och myrten, kring dess hufvud sträckt,
i flätning med syrenen, knyter
dess mörka hår, hvars lockars fläkt
kring hennes axlars liljor flyter.
Så retande i denna bild,
och just då midnattsstundens timma,
från kväll och morgon lika skild,
såg månan i sin fyllnad glimma,
sin vandring Disa trädde an
och reste ut från Vengarns portar
i en kalesch, hvars gyllne spann
med vädrets hastighet försvann
vid loppet af två hvita hjortar.
Men som hon ock den plikten har
att åka på en gång och rida,
en vädur ock tillika var
i betsel ledd vid vagnens sida,
uppå hvars hals, som, vänligt böjd,
sig för sin vackra börda sträckte,
sitt skodda ben från vagnens höjd
hon kring en stoppad sadel räckte.
I slottet Sigtrud mellertid
förtviflad på sitt öde klagar.
“Hvi spardes då till denna tid,
I vrede gudar! mina dagar?
Den nästa morgonsolens blick
utaf mitt folk skall offren skåda;
och ingen tärna finns nog kvick
att i det anbefalldta skick
försöka hjälpa deras våda!
Ack! om i stället gudarna
begärt en bal, en opera;
om frågan fått en rangtvist röra,
en hofintrig, en etikett,
ett skvaller och det bästa sätt
att ett förtal kring staden föra;
om ämnet hade varit nu
en måltid eller rendez-vous,
ett spejande hvad andre göra:
hvad hade, i vår brydsamhet,
af mina kvinnors fintlighet
jag icke då fått redan höra?
Men när oraklets hårda tvång
vid deras konst en enda gång
behagar rikets nytta fästa,
ser jag dem utan påfund bli
och ens ej af koketteri
bemöda sig för landets bästa!”
Men knappt hans sorg, i dessa tal,
förbittrad fruntimren beskyllde,
förrän ett sorl, som borgen fyllde,
sig trängde ända till hans sal.
På slottets gård, af månan dagad,
han snart med hopp och fruktan såg
en vandring, som i hastigt tåg
af täta skaror var ledsagad.
Det Disa var, som i sin skrud,
uppfyllande oraklets bud,
bland glädjens och förundrans läten,
emellan hundra facklors sken
på slottets trappa stigit ren
och nalkades till drottens säten.
Ej uppsteg fordom mera skön
på vågens bädd den unga Fröja,
och ej, när hon för äpplets lön
till Paris framgick utan slöja.
Af håg att hennes intåg se,
hoffruar, jungfrur, adjutanter,
lakejer, pager och drabanter,
i rum och gångar samlade,
med stum förvåning gapade
i hennes spår från alla kanter.
Hofmästarinnan himlande
bad gudarna att sig bevara,
och alla kvinnor hviskade,
och alla karar suckade,
och inom hela hofvets skara,
vid åsyn af så fager mö,
af bägges undran lika värdig,
en hälft var ren af kärlek färdig,
den andra att af afund dö.
Men Disa, som på dygden stöddes,
åt bägges tankar hemligt log;
och fast för hvarje steg hon tog,
ett nytt behag i spåren föddes,
fast tusen snaror hemligt ströddes
för hjärtan, dem hon sammandrog,
likväl, af äran lika väpnad
mot kärlekens och löjets makt,
hon utan djärfhet eller häpnad
till tronen framgick oförsagdt,
och, men en älskansvärdig blanning
af sinnesfrid och blygsamhet,
i tårarnas vältalighet
förente med sin förböns sanning
den bedjandes behaglighet.
“I din och gudasvarets lydnad,”
var hennes tal, “förlåt, o drott!
om i så ny och vågad prydnad
en flicka nalkas till ditt slott.
När gudars vreda domar föllo,
likväl, med återhållen hand,
de förbönsrätten förbehöllo
åt kvinnorna uti ditt land.
Glad af det medel till försköning,
som öfverlämnades mitt kön,
jag skyndade ifrån min boning,
att lägga för din tron den bön,
som himlen fordrar till försoning.
Jag vet att i mitt företag,
om af hans föreskrifna lag
jag råkar något villkor bryta,
döms ock mitt eget blod att flyta
med allt det blod, som gjuts i dag.
Men om jag fyller opp hans vilja
i klädnad, tid och vandringssätt,
om jag åt dig förvärfvat rätt
att från din grymma ed dig skilja,
så bryt vidskeplighetens dolk,
tro himlen ej med blod förlika,
och, trotsande hans falska tolk,
spar dina barn, och fräls tillika
ditt eget hjärta med ditt folk.
Ur fängslens djup låt kallas åter
den hop som där, i värnlös nöd,
förtviflad mellan valet gråter
af svärdets eller hungerns död.
Från mina gårdars fält, som hägnas
af årets sälla fruktbarhet,
dig Vengarns rika skördar ägnas.
Af deras delta ymnighet
låt dina frälsta offer fägnas.
Med åkerns redskap af din hand
och denna nya säd försedde,
sänd dem att uppta nya land,
kring Glissjöns obebyggda strand
i gagnlös hvila vidsträckt bredde,
och låt kring rymden af vår nord,
med deras händer fruktbar gjord,
din spiras gräns bli lika buren
af odlingen som af naturen
från Fyriså till Titis fjord.
Så verkställs gudamaktens vilja,
och under denna mening blott
har jag det dolda svar förstått,
som böd dig folket från dig skilja.
Men om du tror att himmelen,
när du för denna mildhet prisas,
med något blod skall bildkas än,
så utgjut för dem alla Disas.
Nöjd att försoningsmedlet bli
emellan gudarna och jorden,
för din och sällheten af norden,
tag mot en ny Ifigeni.”
För tronens fot, på knä förklarad,
bar ödmjukt Disa denna bön,
af ömma bifall tyst besvarad.
Men när hon uppsteg mera skön,
för allas ögon uppenbarad,
när, af de tårar, dem hon göt,
man såg hur pärlorna beströdde
på hennes obetäckta sköt
de rosor blygsamheten födde,
förundran afbröt alla tvång.
Förtjusta handklapp på en gång
dess vishet, tal och skönhet fira.
Och stödjande emot sin spira,
på tronen Sigtrud reste sig.
“O du,” sad' han, “som nalkas mig!
Om antingen som dödlig kvinna,
till gudarnas förtrogna gjord,
du kommer, eller som gudinna,
att föra själf ditt eget ord,
allt nog: ditt tal, ditt bud skall lydas.
Gån, och kring staden låten tydas,
att offrens blod skall vara skönt,
att allt hvad lagen föreskrifvit
är uppfylldt och fullkomnadt blifvit
och himlens vredgande försont.
Men hvem är du? Bland gudars skara
vill du från egna tempel svara?
Vill du, allenast dödelig,
af dina likar älskad vara?
Befall! Ditt väsen uppenbara,
och säg hur man bör dyrka dig.”"
“Mig tillhör inga tempels ära.
Du ser i mig en dödlig blott,
och Disa, som från Vengarns slott
var kommen att ditt hägn begära,
och i sin glömda bonings famn,
sen hon har uppfyllt himlens vilja,
går att från världens hågkomst skilja
sin rodnad likasom sitt namn.”
“Det är då du,” sad' han, “o Disa,
hvars fägring och förstånd och dygd
jag redan hörde ryktet prisa
ur lugnet af din fosterbygd!
Men inom samma bonings skygd
tro ej att kunna mer försvinna.
Ehvar din ära döljer sig,
kan du ej mer en fristad finna,
dit ej hvart hjärta följde dig:
tag mot af kärleken och mig
det pris du vägrar som gudinna.
En lycklig drott, ett tröstadt land,
dem du tillika räddat båda,
ej kunna mer i Disas hand
en annan lön än spiran skåda.
Gif åt mitt folk till hägn i dag
din mildhet, vishet och behag.
Hvad kan det till sin sällhet mera
af himmelen väl taga mot?
Du bad för dem vid tronens fot,
du uppgår dit att dem regera.”
Med detta tal, emot sin brud
på trappan Sigtrud stiger neder,
sin mantels kronbeströdda skrud
kring hennes axlar vänligt breder
och mellan tusen glädjeljud
till kungasätet henne leder.
Där strax vid nästa morgonen
de förste statens ämbetsmän
och sedan alla slags personer,
i långsamt släp af processioner,
lyckönskade förlofningen
med tröttande gratulationer.
Med allmän fröjd i stad och hof
allt fylldes opp af Disas lof.
Och om, med störda pretentioner,
en sårad afunds bittra röst
steg opp i någon tärnas bröst,
hon döljde varsamt dess passioner
och, jämkande med aktsamhet
sin egenkärleks rättighet
och fordringen af världens toner,
med låtsad fröjd och sann förtret
gaf dagen sin belefvenhet
och natten sina konvulsioner.
Från kungasätet mellertid
tog Sigtrud således till orda:
“Sen sanningarne denna tid
af mig, mer upplyst, blifvit sporda,
sen jag, i min och landets nöd,
som jag åt min konselj förtrodde,
har sett, hur litet understöd
jag haft af mina högtbetrodde,
gör jag min vilja uppenbar.
Du, tolkare af gudars svar!
dem yrslan af din spådomsanda
förfalskat eller ej förstått,
som mig förledde till ett brott,
och vågat himlen däri blanda;
och du, som vid ditt ämbetsprof
att sörja för mitt lands behof,
olycklige finansminister!
af alla slags förvaltningssätt
blott funnit slaktandet mer lätt
än sörjandet för folkets brister;
och ni, som alltid vistes mig
så fintlige för all intrig,
ni, hofvets älskansvärda tärnor!
men när ett enda nyttigt rön
en gång begärdes af ert kön,
ej funnen det i edra hjärnor:
jag ger er afsked från i dag.
Af mera kloka företag
skall man min tid härefter minnas.
I Disas ömhet och behag
skall himmelens försoning finnas,
i hennes vishet Svitiods skygd,
af hennes skönhet hjärtan vinnas
och vårdas genom hennes dygd.”
Så Disa, värdig sin belöning,
steg opp på svenska tronens höjd,
och norden firade dess kröning
med lika tacksamhet som fröjd.
Hvad lagar, af dess klokhet gifna,
hon sedan gjort för landets väl,
i denna krönika likväl
ej äro vidare beskrifna;
ej hur till slut från Sveriges tron
hon gick tredubbel till person:
än dyrkad månans härskarinna,
än Frigga, fruktbarhetens vän,
än Fröja, mor af kärleken,
och såg sitt altar ömsom brinna
af odlarens och älskarns hand,
så väl mot ofruktbara land
som mot en oblid älskarinna.
Men dock igenom seklerna
är denna hågkomst ej förgången
och finnes än i fjärde sången
af “Skördarnas” rimkrönika.
Med detta slutas de legender
om Disas märkliga bedrift,
af dem hon denna trogna skrift
igenom mig er öfversänder,
glad i sin återkomst ännu
att efter tjuge sekler skåda,
hur makten att om hjärtan råda
beständigt tillhör Vengarns fru.
I ärans glans och ungdomsvåren
som drottning hon befallte där;
ni endast undersåte är
och redan lutande med åren.
Men fast till er med Disas slott
ej spiran följt, den hon förvärfvat,
med henne ni gemensamt fått
likväl den lyckligare lott,
inom de boningar ni ärfvat
att älskas och att göra godt,
den lott, så sällan mänskan ägnad,
att, ostörd, inom samma bygd
få öfva alla åldrars dygd
och njuta alla åldrars fägnad.
Må där, i himlens hägnande,
bland ädelmod, välgörande,
och snillets ro och trogna vänner,
det nöje länge bli er tröst,
som ensamt ingen ändring känner
af lifvets sommar eller höst.
Hur nära han till målet lider,
är dock den vise lika säll.
Förtjänsten räknar inga tider,
och dygdens dag har ingen kväll.