På en vauxhall ibland djuren
björnen en gång — som man vet —
i baletten och i turen
visade sin skicklighet.
Man kritiken nu ej glömde:
hvar och en i den tog del.
Hund och katt om dansen dömde,
funno alla något fel.
“Fåfängt söker man sig skapa
till hvad ej naturen vill!”
ropte en bedagad apa.
“Kära Nalle, bjud ej till!”
Hare, häst och hjort med andra
gjorde löje åt hans språng.
Själfva åsnan fann att klandra
vid hans pas de rigodon.
Elefanten ville tycka
genren icke vald så rätt,
men att kanske han gjort lycka
i en tåglig menuett.
“Nej, till ingen dans han passar!”
sade ändtlig djurens kung.
“Ingen grace i svans och tassar,
attityden stel och tung!”
Björnen trodde — märken felet
af en granskning föga fin —
någon afund med i spelet,
och for fort och höll god min.
Oförmodadt fram ur hopen
mot dansören lopp en so
med de gälla bifallsropen:
“Excellent! Bravissimo!”
Under smädelsen och grinet
björnen modet än behöll.
Men vid bifallet af svinet …
hvem kan undra om det föll!