Se hon kommer, leende och from,
ärbar i den vackra, simpla dräkten;
firad, vördad på sin ålderdom,
älskad, ärad, kronan ibland släkten.
Se i hennes milda anletsdrag
goda tycket hjärtats målning göra,
fina vettet skrynkan ge behag,
ädla känslans uttryck ännu röra.
Vörda dessa strödda silverhår,
läs ur ljusa ögat samvetsfriden,
och de dygder som nu sexti år
gumman följt så troget fram åt tiden.
Lekar, löjen, menlös glättighet
vid dess åsyn aldrig flykten taga:
glad är gumman, glad med värdighet,
deras fägnad, aldrig deras aga.
Flickan, utav hennes bifall stor,
eldas upp att nya dygder hinna;
något högt den yngling om sig tror,
som förtjänt dess minsta lovord vinna.
Evas kön! Till sena dagars tröst,
vördnaden din dygd skall offer bära;
fjollan endast gavs, vid livets höst,
åldrens lyten, icke åldrens ära.
Yra gossen henne skall bele,
flickans skämt sin udd mot henne vässa. -
Gråa hår ej någon aktning ge,
växte på en åldrig tokas hjässa.