6. Gud! du af inga skiften vet,
Af ingen tidens skranka:
Du är och blir i evighet,
Högt öfver menskotanka
Den svindlar, då den vågar sig
På djupet, till att fatta dig,
Som var, som är och blifver.
2. Förr än din sol från fästets höjd
En blick till jorden skickat,
Förr än till skyn med tacksam fröjd
Ett menskoöga blickat;
Förr än i himlars paradis
En ljusets engel sjöng ditt pris,
Du var, du Gud, allena!
3. Och, hvad du var, du evigt är,
Och hvad du är, du blifver.
För dig ej tiden åldrar bär,
Ej rymden gränser skrifver.
Af ingen du ditt ursprung har,
Du alla väsens Gud och Far!
Du är; allt annat varder.
4. Du är dig nog, du är dig allt.
Ej höjs, ej sänks din ära
Utaf den verld, som du befallt
Att dig sitt offer bära;
Om än hon trampar dina bud.
Du är dock Gud, och blifver Gud,
Uti ditt väsen lika.
5. Du, öfver tingens skiften höjd,
Dock dem, o Herre! leder,
Och menskans sorger, menskans fröjd
Med samma hand bereder.
I bägge samma kärlek rår;
Ehvad jag saknar eller får,
Din godhet är dock lika.
6. För evigt blir din visdoms råd,
Det ingen ändring röner,
Och evig är, som du, din nåd
Mot alla jordens söner.
Af evighet du såg vår nöd,
Af evighet du räddning bjöd,
Och evigt skall den gälla.
7. I syndens straff, i dygdens pris,
Du rättvis dig förklarar.
I allt du, lika god och vis,
Din ära uppenbarar.
Ditt hot, ditt löfte blifver fast,
Om både jord och himmel brast;
Ditt ord är evig sanning.
8. Min själ af dig en tanke är,
Och hvad du tänkt, det blifver.
Det hopp, som lifvar dess begär,
Du säll fullbordan gifver
När stoftets verldar blifva grus,
Skall själen, upphöjd till ditt ljus,
I dig, o Herre, lefva.
9. Gif, Fader! med din Ande gif,
Jag detta så betänker,
Att jag må komma till det lif,
Som du i Christo skänker.
Låt under alla skiften, mig
Ståndaktigt vandra på den stig,
Som upp till himlen leder.