Grymt verklighetens hårda band mig trycka.
Av törnen blott en efterskörd jag samlar,
på glädjens fält och lik ett korthus ramlar
var väntad jordisk fröjd, var dröm av lycka.
Allena stödd vid tålamodets krycka
jag i en vild, en nattfull öken famlar
och i mitt spår den tunga kedjan skramlar
vars länkar döden blott kan sönderrycka.
Dock tröstar mig den himlaburna sången.
Från himlens borg en rosenkransad Ängel
i gyllne flykt han sig till jorden svingar.
Milt han mig vidrör med sin liljestängel.
Straxt falla kopparkedjorna av fången
och vingen höjs och silverrösten klingar.