En medikus utaf det slag,
Som fruktlöst för sin pung ej tiden lagt tillbaka,
Glad vid sin penningskatt den bredde ut en dag
I åsyn af en man, som vårdade hans haka.
»Ack, hvilken rikedom,» skrek denne, »får jag se!
Men, herre, jag er bör uppriktigt underrätta
Att jag en sjukdom har, en medfödd böjelse
Utaf min nästas gods att blifva egare,
Ett fel, som jag ej kunnat rätta.
Läs in er skatt, det vill jag be,
Inled mig ej i frestelse -
Räds att ert lif i fara sätta!»
'Bevars', var doktorns svar, 'så mycket ondt om er
Ej någon kan sig föreställa!
Dessutom vet ni nog, om ni er så beter,
Att äfven för er sjelf det skulle halsen gälla.'
»Ja visst!» så inföll han. »Men när jag pengar ser,
Ej någonting mig kan förfära.
Och om er strupe nu jag råkar gå för nära
Så svär jag, herre, på min ära,
Att det emot min vilja sker!»
Man vet att sällan en barber
Plär aktning för sitt löfte bära,
Men så det ej med denne var;
Han lofvade att halsen skära
Af doktorn - han höll ord, och skar.
På detta sätt han utur verlden sände
Den, som så mången sjelf till evigheten sändt
Och skaffat folk en salig ände,
Fast ej med samma instrument.
Barbern nu, efter hvad som händt,
Ej något godt sig förespådde -
Till flykt försigtigheten rådde.
Men, plötsligt gripen för sitt brott,
Han dömdes utan nåd, och galgen blef hans lott.
Nu den, hvars syssla är att folk i höjden föra,
Dervid ett embetsfel begick,
I thy han hade glömt nog fast att repet snöra;
Och, sen han borta var, barbern tillfälle fick
Att sig ur snaran ledig göra.
Märk ödets underbara skick:
Han kom till lifs, och bödeln blef försvunnen
Att för ett brott sig hafva gjort
Förtjent att upphöjd bli på samma rum och ort,
Då den, som nyss der stanna bort,
Blef värdig till det kall befunnen
Att i sin tur nu hjelpa honom fort.
***
Väl den, som återtjenst kan visa
Mot den, i nöden bistånd skänkt!
Men dubbelt säll man den må prisa,
Som hänga kan den, honom hängt!