Gudomliga tid, som nalkas,
Då vårens stjerna ler,
Och ljumma flägtar skalkas
Med blomman, som rodnar och ber.
Då menskohjertat hoppar
Af blodets värmda ström,
Och trädets svällda knoppar
Förråder naturens dröm.
Då himlens blåa hvälfning
Förkastar vinterns sky,
Och vågens blyga skälfning . . .
Ack! vindens kyss är så ny!
Gudomliga tid, som nalkas
Med exercis och bråk,
Hur ljuft det blir att skalkas
Med Ladugårdsgärdes tråk!