1.
Det snöiga Nord är vårt fädernesland;
der sprakar vår härd på den stormiga strand,
der växte vid svärdet vår härdade arm,
der glödde för tro och för ära vår barm.
Vi vattnade i Nevans bad vår frustande häst.
han samm öfver Weichseln så gladt som till fest,
han bar öfver Rhen vårt hämnande stål,
han drack utur Donau kejsarens skål.
Och rida vi fram öfver aska och grus,
så springa ur hofvarna gnistor af ljus,
så blinkar hvart hugg som en strimma af sol,
och frihet går ut från den ljungande pol.
2.
Var tröst, du som suckar i mörker och band!
Vi komma, vi komma, vi lösa din hand.
Där pustar ej träl i vår frostiga nord;
friborne vi rida i fält för Guds ord.
Vid Breitenfeld vi togo Pappenheim i vår famn;
vi skrefvo på Kronenbergs brynja vårt namn;
vi svedde grått skägg för Tilly vid Lech;
vi blödde med kungsblod vid Lützens häck.
Och rida vi långt från vårt nordliga spår,
till glödande drufvor och blödande sår,
så smattra trumpeterna segerbud.
Hugg in, tappra led! Fram! Med oss är Gud!