Hvad var jag lik i fordna glada stunder,
då hopp och sällhet lifvade min blick,
då årets dagar flydde som sekunder
och glädjen trofast följde hvart jag gick?
Ack! jag var lärkan lik, som salig sväfvar,
i toner jublande, mot rosig sky,
som ej för framtid, ej för smärta bäfvar,
som ej en tanke har för jägarns bly!
Hvad är jag lik? – en stackars bruten lilja,
som ofvan jord ej en förhoppning har –
ej kunde blomman tidens vindar skilja,
hon trodde ljufvast den, som varmast var;
dess späda hjertblad skoningslöst han brände,
ej såg han tåren, glimmande deri,
och, lutande sitt hufvud, djupt hon kände
att hennes glädje var förbi – förbi!
Hvad blir jag lik, när lifvets stormar skakat
de sista bladen ifrån kronan ner;
när mången natt i tro och bön jag vakat,
när jag den bleka engeln komma ser?
då blir jag lågan lik, som, qväfd af gruset,
– för länge redan – plötsligt gör sig fri
och sträcker glädtigt armarna mot ljuset
och löser upp sin hela själ deri.