Der sitter en liten fogel
På hafvets vilda strand.
Långt borta uppgår solen
I gyllene morgonland.
Der vinkar emellan rosor
En port af rubiner och gull.
Det växer i fogelns hjerta
En lust så längtansfall.
Han flyger mot morgonrodnan,
Skön vinkar dess purpurkast;
Han flaxar med svaga vingar,
Han sjunger med mäktig lust.
Allt längre, allt längre han ilar,
Han skådar bakom sig ej mer,
Tills, hvart han vänder blicken,
Blott öde vatten han ser.
Han flyger, tills vingen brister,
Han sjunker i böljande haf, –
Och aftonen ler i rosor
Och stjernan i guld på hans graf.