I, flyktande gäster på främmande strand,
när söken I åter ert fädernesland?
När sippan sig döljer
i fädernedalen
och bäcken besköljer
den grönskande alen,
då lyfta de vingen,
då komma de små;
väg visar dem ingen
i villande blå;
de hitta ändå.
De finna så säkert den saknade nord,
där våren dem väntar med hydda och bord,
där källornas spenar
de trötta förfriska
och vaggande grenar
om njutningar viska,
där hjärtat får drömma
vid nattsolens gång
och kärleken glömma
vid lekar och sång,
att vägen var lång.
De lyckliga glada, de bygga i ro
bland mossiga tallar sitt fredliga bo;
och stormarne, krigen,
bekymren och sorgen,
de känna ej stigen
till värnlösa borgen,
där glädjen behöver
blott majdagens brand
och natten, som söver
med rosende hand
de späda ibland.
Du, flyktande ande på främmande strand,
när söker du åter ditt fädernesland?
När palmerna mogna
i fädernevärlden,
då börjar du, trogna,
den fröjdfulla färden,
då lyfter du vingen
som fåglarna små;
väg visar dig ingen
i villande blå;
du hittar ändå