Än susa träden kring den ström som blek
i djupet under dalens grönska blänker
om ljusa drömmar och om mörka ränker,
om Sapfos dödssorg och om Faons svek.
Till denna strand, som all sin vila bjöd
så ljuvligt långt från vägarna och dammet,
herdinnan flydde med det sjuka lammet,
sitt hjärta, sjukt av osläckt ungdomsglöd.
Det går en stig bland väpling och kovall
ur fruktträdslund som står i ymnig blomma;
det är som såge henne än jag komma
och blicka över fjärdens aftonsvall.
Och över böljan dansar Faons båt.
Här mötas de i körsbärsträdens ånga,
och som en drömsång ljuda Mälarns långa
och milda vågor länge efteråt.
Den drömmen, Sapfo, vet du till vad pris
en själ som din dess heta lycka köper?
Vet du att Brittmäss-sommarn förelöper
all höstens gråt och vinterdödens is?
Om är din röst, men fåfängt vindar strö
den rika klagoskatt ditt hjärta tömmer.
Sin skogsbrud lätt den falske herden glömmer
hos unga slottsfrun på det stolta Sjö.
Det går en stig bland väpling och kovall,
den leder ner till milda, bleka vågor,
den för till svalkans hem från livets lågor,
och Lugnet vilar under ytans svall.