VÄL ståndar vägg emellan oss,
dock ha vi samma bo.
Så nära grannar må ej slåss
och käbbla bort sin ro,
ej ligga med hvarann i tvist,
fast de fått samma förstukvist!
Vårt bo är ju så rikt och skönt,
så sundt i hvarje bit.
Du, norske bror! Vi illa lönt
dess huld och hägn med split!
Vårt hem, som är så vidt och fritt,
vi fyllt med kif om mitt och ditt …
Ack, kanske hinner våldets dag
en gång vår lugna ort,
då rånarföljet sina slag
skall slunga mot vår port.
Om då vår styrka ej står hel,
blir hemmet sköfladt — del för del!
Och fattar elden i min knut
och icke drifs därur,
skall lågan hinna din till slut
trots fjällhög skiljemur.
Vid hemmets brand förbannas skall
den tvedräktseld, som blef vårt fall …
Du norske bror! Ännu är tid.
Ännu är Norden vår …
Så tag min hand i fred och frid!
För dig dock hjärtat slår.
Vid dina barns och barnbarns namn,
låt upp, låt upp din brodersfamn!