En trädgård ännu höljd i nattlig fukt,
vars rosenstånd bär svarta, frusna knoppar.
Mot gångens sand hörs fall av tunga droppar,
ack, tunga droppar, det är maskfrätt frukt.
En farstubro, en namnplåt utav koppar,
ett dörrvred med en vacker gammal bukt.
Där inne, glömska utav skick och tukt,
i hat och kärlek mötas tvenne kroppar.
Nu rodnar dimman, solen rinner opp,
och dagen härskar åter över nejden.
De två därinne hava ändat fejden
och sluta fred vid var sin kaffekopp.
En ensamjungfru träder ut på trappen
för att med nattens fallfrukt fylla kappen.