3Silfwerrunden,
3blyga måna!
wänder du åt jordens frid.
3Skön är stunden:
3fjerran blåna
sekler af en gyllne tid.
3Natten breder
3ut sin kalla
perlduk, lik en smyckad brud.
3frid kring eder,
3joredens alla
trötta söner, — frid af Gud!
3Rädd är fången:
3winden skaskar
tjellens strå och älskarns själ;
3men så mången
3engel wakar
öfwer dygd och oskuld wäl.
3Wintern stundar
3och naturen
sliter blommornas tapet:
3Snart hon blundar
3sakta buren
till en ewig sömnlöshet.
3Nordens sköna
3näktergalar
slå sin ömma drill ej mer:
3I de gröna
3fält och dalar
ej den späda blomman ler.
3Löfwen falla:
3dagen grånar
öfwer stormig lund och wåg.
3Winterns kalla
3silfwermånar
ordna sina stjernors tåg.
3Flora tömmer
3blomsterhornet
icke mer med skogens ätt.
3Ladan gömmer
3gyllne kornet,
bergadt från den rika slätt.
3Under lindens
3swala krona
tänkarn spejar stjernans gång;
3ack! och windens
3harpor tona
ljuft, som någon Selmas sång.
3Stormar sätta
3sig: sin winge
hwilar natten, hemsk och lång:
3o! att detta
3hjerta finge
också hwila någon gång.
3Rastlös ilar
3öfwer hafwen,
anden, lik en wiking ut:
3natten hwilar;
3ack! i grafwen
stanna wåra fjät till slut.
3Kärlek! smärta
3sångarm gerna
du är jords och himmels tolk:
3dig, mitt hjerta,
3sångens tärna!
dig, min kyss, du månans folk!
3Lif och frälsning,
3gode Fader,
Du åt tusen werldar gett:
3er, min hälaning,
3mriader,
som ej ens den wise sett!
O! de sändas
3till min kulle
tusen känslor utan namn;
3för en enda
3Naso skulle
lemna sin Corinnas famn.
3Hoppets stjerna
3är oss nära,
och lik Sirius främst i glans;
3hon skasll wärna
3nordens ära
I en ring af festlig dasns.
3Sammalunda
3glänser strimman
af odödlighetens hopp,
3och den runda
3morgontimman
står ur glada drömmar opp.