En mans gravskrift över sina tvenne hustrur

Efter den första.
O, hvila, kalla hårda sten,
Som silkeshyende så lätt på dessa ben!
Om du den maka känt, som evigt mig förlåtit,
Sjelf — ack, så sten du är — du hade henne gråtit.

Efter den andra.
Dig, jag ej heller kan förgäta,
Min Lisa, du som hvilar här!
Från masken i din graf du säkert fredad är,
Ty maskar troll ej bruka äta.