1.
En man har nu två söner:
En fann sitt hem för trångt,
Här hjelpte inga böner,
Han reste bort så långt.
Han der ett lif snart förde
Lustigt i sus och dus,
Och han sitt arf förstörde
Fjerran från fadrens hus.
2.
Hunger det blef i landet,
Han måste lida brist,
Fången i syndabandet
Gick han långt bort till sist,
Svinen han måste sköta,
Fick ej en beta bröd,
Och så sitt lif förnöta
Stadd uti bitter nöd.
3.
Olycklig han sig finner
Uti sitt vilda lopp;
Slutligt han sig besinnar,
Säger: »Jag vill stå opp.»
Fadern mot honom ilar,
Sluter sin son i famn;
Och nu han lycklig hvilar
Uti den ljufva hamn.
4.
Fader, mot dig jag syndat,
Nu en förlorad son,
Och mot förderfvet skyndat
Och komma långt ifrån.»
Fadern då honom gifver
Klädning och ring och skor,
Högtidlig fest der blifver,
Glädje och fröjd så stor