Ode.
Heliga Eld!
Himmelens ättling,
Fjättrad i gruset!
Lifvets fader,
Kring vida Naturen!
Djupt i den svarta,
Nattliga jorden
Suckar din flamma.
I hårda graniten,
I plantor och djur,
Lifvande, bo
Dina eviga gnistor.
Men snart du bryter
De tryckande banden
Och höjer dig glad
I gyllene lågor
Mot himlen.
Och Luften, din broder,
Med kyssar dig möter
Och äggar ditt mod.
Ej hvilar du förr,
Än åter du hunnit
Ditt fädernesland
Och Ijuft dig förlorat
I den eviga rymden.
Men allt hvad du lemnat
Efter dig, vände
Sorgligt igen
Till den döda materien,
Den chaotiska natten.
Djupt i mitt hjerta
Lefver din flamma,
Mägtiga Eld!
Bränn det till aska,
Detta lidande hjerta,
Och glädtigt dig höj
På segrande vingar
Till ethern.
Brinna skall en dag
Den blomstrande jorden,
Och lågor af andar,
Idéer och strålar,
Ur nattens qved
Leende framgå.
Föda skall en dag
Den suckande modren
Strålande söner.
Ljusets barn,
Åt den eviga Fadren;
Men sjelf förgås.