Från den tid jag spädast var,
Mantes jag till Vishets dyrkan.
»Blif förnuftig!» röt min far,
Röt, att det i hjertat skar.
Och min mor till Dygdens yrkan
Gnäll en lexa alla dar.
»Lyd preceptorn!» ropte de:
»Var ej flyktig, yr och yster!
»Du kan i din ledare»
(Ödets godhet ära ske!)
»Och i oldfrun hos din syster
Dygds och Vishets bilder se.»
»Visheten» ej stod mig an:
Jag var trött hans glosor läsa –
Gikt och tvinsot hade han.
»Dygdens ena öga rann,
Och dess snusbeprydda näsa
Högst odrägelig jag fann.
Vänner, undren icke då,
Om naturens röst jag lydde,
»Visheten» ej borde på,
»Dygden» otillbedd lät gå
Och för dessa trollen flydde,
Lika skrämd af båda två!
Hjertat dock benäget fans
Att en annan dygd sig bilda.
Snart min ömma önskan vanns:
Snart jag i en sommardans
Såg dig, unga blyga Hilda,
Prydd med nöjets offerkrans.
Oskulden uti din blick
Tjusning i mitt hjerta tände.
Glädjen upp för själen gick:
Jag i Hildas englaskick
Dygdens guda-ursprung kände –
Evigt den min dyrkan fick.
Och hvar fann jag Visheten?
Hildas bror, uti ditt hjerta!
Älskansvärd du gjorde den,
Glad du sjöng om kärleken,
Öm var du för likars smärta,
Vis vid sjelfva bägaren.
-
Fäder, ungdoms-ledare,
Måtte er begripligt blifva
Att de vackra dygderne
En behaglig skepnad ge –
Och de lexor, ni oss gifva,
Snart I skolen lydda se!