Drager dädan all jordens didakter!
Jag är trött på ert pjoskiga pjunk.
Genom gråa och ljudlösa trakter
går i afton min klumpiga lunk.
Om du någonsin var i Sahara,
så gå vi ej ditåt igen.
Det givs njutningar mera bizarra
i lyckliga Arabien!
Du är bliven en liten homunkel
och du suger din vattenpipsrök.
Genom nätternas nunande dunkel
vill jag leda ditt puckliga ök.
Se den ensliga stjärnan, som brinner,
må den vara oss ledfyr och bloss,
Att ej rymdernas farande djinner
må ha någon makt över oss.
I öknarna vilddjuren brumma
sin gamla och hemska ballad.
Låt oss dröja i kryddgårdar skumma
vid de tusende pelarnes stad.
Här bland drömmar och lågmälda sånger
vill i örat jag viska dig: Minns,
vad jag viskat dig tusende gånger,
att allenast en verklighet finns.