Vid mosler och en bål,
Fullkomligt nöjd med mina öden,
Jag satt och skref en lustig skål –
Och så kom döden.
»Du vilse går, mon cher!»
Så föll i ångsten för mig ordet.
»Men lappri – efter du är här,
Stig fram till bordet!
Du bär ett glas i hand,
Men ingen vätska syns der flyta.
Se här mitt vin, tag hit din sand –
Kom, låt oss byta!»
Den rysliga patron
Drack prompt ett glas, drack många flera,
Frapperad utaf min fason
Att obligera.
Uti en kanndryg mugg
Jag varma nektarn honom räckte;
Och som han drack, jag tyst i mjugg
Hans timglas knäckte.
Fort rann all sanden ut –
Båd tid och timma döden glömde
Och vid min välgångsskål till slut
Hvar droppa tömde.
Dock snart med synbart hot
Han sågs den grymma lian nappa,
Men tumlade med rusig fot
Utför min trappa.
Nu får den frågan rum
Och skall sig helt naturligt väcka:
Är döden då så satans dum
Och lätt att gäcka?
Att han är dum, min vän,
Det vittna offren för hans pilar:
Den gamle Trälund lefver än –
Och Lehnberg hvilar!