Djupt i hafvet på demantehällen
Näcken hvilar i grönan sal.
Nattens tärnor spänna mörka pällen
öfver skog, öfver berg och dal.
Kvällen härlig står i svartan högtidsskrud;
när och fjärran ej en susning, intet ljud
stör det lugn öfver nejden rår,
|: när hafvets kung ur gyllne borgen går. :|
Ägirs döttrar honom sakteliga
gunga fram på den klara sjö.
Harpans ljud de gå så sorgerlia,
söka fjärran en våg att dö.
Fast hans öga står åt dunkla himmelen:
ingen stjärna bådar nattens drottning än.
Fröja smyckar sitt gyllne hår,
|: och Näcken så sin sorg på harpan slår. :|
Nattens tärnor, klara stjärnor alla,
gå till dans i den stilla kväll,
när de skära silfvertoner skalla
öfver stranden från häll till häll.
Men, när blodig dagens drott i östern står,
bleknande och rädd den lilla stjärnan går;
sorgligt afsked hon blickar ner,
|: och gyllne harpan klingar icke mer. :|