1.
Dig, ljusens Fader, vare pris:
jag fick till rikedom
det ord som gör den fromme vis
och gör den vise from.
2.
Hur ljuvt, hur hjärtligt talar du
i detta dyra ord
till mig som går, ett barn ännu,
o Fader, på din jord!
3.
Väl har naturens rika prakt
med tusen stämmors ljud
till min försagda tanke sagt,
att du är stor, o Gud.
4.
Din väldighet, ditt majestät,
ditt underfulla råd
jag såg i solens höga fjät
och gräsets minsta tråd.
5.
Dock låg för mig din mening skymd,
ditt hjärta jag ej fann,
och i en mörk, oändlig rymd
jag som ett stoft försvann.
6.
Men gryning blev kring Sinai,
på Tabor uppgick dag,
och själen såg, från töcken fri,
din lag, ditt välbehag.
7.
Förklarat för mitt samvete
stod helighetens bud.
Till hjärtat flöt hugsvalelse
med nådens milda ljud.
8.
Och tidens kval fick sammanhang
med evighetens tröst,
och himlarösters återklang
blev hörd i jordiskt bröst.
9.
O människa, det är dig sagt
vad Gud av dig begär.
Vad han uppå ditt hjärta lagt
din egen sällhet är.
10.
I enfald och i ödmjukhet
håll dig till Herrens ord,
och låt, när du hans vilja vet,
hans vilja bliva gjord.
11.
Du genom Kristus allt förmår,
som själv dig mäktig gör,
när dig hans Ande leda får
och dig hans kärlek rör.
12.
Sann tro på Gud och på hans ord
och kraft att göra gott
och frid i himmel och på jord
är kristnas kall och lott.
13.
Till denna lott, till detta kall
mig nåd, o Jesus, giv.
Då vet jag vad jag göra skall
att få ett evigt liv.
14.
I dig är Faderns välbehag,
i dig vår salighet,
o Jesus Krist, i går, i dag
och i all evighet.