8. Dig allena vare ära,
Werldars konung, härars Gud.
Från din thron, den himlar bära,
Evigt klädd i ljusets skrud,
Du din allmakts spira sträcker
Till ett rike utan gräns;
I din höghet, som förskräcker,
Dock din mildhet ses och känns.
2. Wid din allmakts varde! blifva
Werldar, himlar, haf och jord.
Då du gräns för dem vill skrifva,
Fordras blott ett enda ord.
Alla varelser försvinna
Wid din vink, som allt förmår;
Himlar fly och verldar brinna;
Allt till intet återgår.
3. Du, o Gud! om du behagar,
Ändra kan naturens bud.
Blott för oss de äro lagar;
Icke lag för dig, o Gud.
Då en blick ditt öga sänder,
Alla krafters motstånd flyr
För den makt med fria händer,
Som all verldens öden styr.
4. Du, då våld och list bereder
Dygdens undergång och fall,
Ondskan till det målet leder,
Der dess bölja stanna skall.
Du, då dygdens vänner bäfva,
Med osynlig hand förstör
Farorna, som kring dem sväfva,
Och till lugn dem återför.
5. Gif, o Gud! mig ljus och styrka,
Att i tron dig hålla kär:
Att med heligt hjerta dyrka
Dig, som Gud och Fader är.
Låt mig nöjd din kärlek skåda,
Lik din sol, hvar morgon ny,
Och, i all min nöd och våda,
Till din makt med glädje fly.