Pusta ut, min bror, och sjung
Om den tid, då du var ung!
Drick och sitt ej der och måtta —
Säg oss dina ödens lopp!
»Nå, så topp!
Sjuttonhundra-femtiåtta
Kom jag först från Småland opp.
Hurtig pilt om femton år,
Paduband i flätadt hår,
Hedersskänk, en ost af mor min,
Skjortan, ur dess sista väf,
Något snäf,
Urväxt kapprock efter bror min,
Mössan pelsad af en räf» ...
Nog, min bror, om plagg och drägt!
Säg oss något om din slägt —
Fast, hvad hedrar det personen?
Du är dock en ofrälst man.
»Mycket sann,
Kära bror, är reflexionen —
Låt oss klinga med hvarann!»
Säg oss hellre, om du vill,
Hur din lefnad se’n gått till,
Hur dig ödet täckts beskära
Att bli rådman, broder Gök!
»Dunst och rök
Är all denna verldens ära —
Slå i pontak på försök!
Händelsen, min bror, var den:
Många hätska afundsmän
Gjorde krångel uti valet.
Saken syntes desperat» ...
Bara prat!
Med förlof, jag föll i talet:
Klassen, bror? »Illitterat.
Men — betrakta lyckans nåd —
En gång fann jag på det råd
Slef och glas ur huset skicka:
Jag på bålens tömning dref
Utan slef.
Den, som råder så att dricka,
Bör bli rådman — och jag blef.»