Ren aftonens stjerna
På himmelen står:
En darrande Tärna
Ur hyddan går.
Tyst glimmar af tåren
Dess rosiga hy:
Ur kransarne håren
Kring skullrorna fly.
I nattliga stunden
Vid syrsornas sång,
Hon ställer åt lunden
Sin vacklande gång.
O Flicka! vänd åter
I moderligt tjäll!
Räds! evigt begråter
Du annars din quäll.
I tårar förvändas
Ju lekar och fröjd
Och sällheten ändas
I sällhetens höjd.
Men ack! Du försvinner
Bland ekarne re’n
Och Hesperus brinner
Med klarare sken.
Och Fullmånans kärliga
Anlete ser
Så mildt i de härliga
Parkerna ner.
Hans trollsilfver hoppar
Likt irrbloss i dans
På vågornas toppar
Med underbar glans.
Från susande krona
Från ormande ström
Hörs kärleken tona
Sin himmelska dröm,
Tills morgonen träder
På klippornas topp
I rosiga kläder
Ur vågorna opp,
Och släcker de strålande
Lampornas ljus
I Andarnes prålande,
Eviga hus.
Ack! åter den bäfvande
Flickan jag ser,
Ej kransen i sväfvande
Lockarne mer.
Af ånger betagen
I darrande skick
Hon gömmer för dagen
Sin tårade blick.
O! vakten Er, Tärnor,
Ur hyddan att gå,
När tindrande stjernor
På himmelen stå.