De nittionio.
Luk. 15:6
1.
Det war de nittionio gömda väl
I det trygga fårahus,
Men en gick bort och blef syndens träl
Långt bort ifrån lif och ljus,
Långt bort uti marken wild och hård,
Långt bort ifrån herdens milda wård.
2.
"Du har nittionio hemma här,
Är ej, Herre, det dig nog?"
"Nej, detta" swarade herden kär,
"långt bort uti öknen drog.
Och wore än wägen brant ock swår,
Jag söker i öknen upp mitt får."
3.
Men hur djup war den flod, der Herren gick,
Och hur mörk den nattten war,
Förr'n wilsna fåret han återfick,
Ej någon förnummit har.
Desz rop uti öknen hörde han
Och sargadt och döende det fann.
4.
"Hwi är wägen så färgad röd af blod
Uppåt bergen, Herre kär?" —
"Det göts af herden, som sökte god
Ett får, som gått wilse der". —
"Hur sargades då din hand, o säg?"
—"Af törnena wid den mörka wäg."
5.
Och från berg och från dal mot himlens höjd
Nu ett rop af jubel går:
"Nu måste här blifwa lust och fröjd,
Jag fann ju mitt wilsna får!"
Och englarnes sång gaf återljud:
"O fröjdoms, ty Herren wann sin brud!"