Ja, herreje så de leva på kaféet,
å kôrs i Jesses å jestande je!
Jag stod i dörrn där en kväll och fick se'et,
ja jag fick se det jag inte ville se.
Där sitta herrarna timtals och dricka,
det är en rök som när elden är lös,
det är för styggt för en anständig flicka,
jag både svettades, skälvde och frös.
Det är en hundfröjd, ett klingkling, ett klangklang,
det är ett kvinnfolk som dansar på tå,
hon gör en dans som di kallar för kang-kang,
med, Gud förlåte mig, ingenting på.
För den eländiga ussliga kluten
hon har om livet är mindre än kort.
Och ni skall tro hon är uttäck i truten,
det är så fult, så en vänder sig bort.
Och varje gång som hon lyfte på skanken
var det så lett så jag känner det än,
men de bedrövliga herrarna på banken
de skreko: "bravo, detsamma igen!"
För när de druckit, så bli de så fria
att deras usslighet all kommer fram,
de lägga armen om Mia och Fia
— ja, var det mig, sa jag, "hutt och vett skam!"
Men Fia Bergman hon smilar och smiskar
och jamar med som ett mähä, förståss,
och gör sig vänlig och flissar och viskar,
nog finns det skröpliga kvinnfolk, gunåss!
Och det är en där, som särskilt är Fias,
(men håll er tyst!) — det är snusfabrikörn!
Ja har ni hört! — Men du milde Jeremias,
där står han själv vid fru Anderssons hörn!