I herrar, jag vill er berätta
På denna förnöjliga stund:
Det lefde i verlden, för detta,
En man af förträffliga pund,
En välbeställd rådman uti Askersund.
Den salige mannen i fråga
Teg alltid i sittande rätt,
Visst icke i brist af förmåga,
Nej, vänner, det var så hans sätt,
Att tiga och Skrufva sin stöfvel-manchett.
Men ära för rådmannens minne!
Ett råd här i verlden han gaf,
Och märk huru snillet bor inne
Hos den, som minst skryter deraf —
Det rådet skall hedra vår vän i hans graf.
Det var just en söndag vid bordet,
Då rådman tömt rommen i båln,
Den välvise hastigt tog ordet
Och rådde oss dricka på kåln ...
Fyll glaset — till rådmannens ära går skåln!
Nu brast som ett band för hans tunga,
Hans uppsyn blef klarnad och ljus:
Han rådde båd' gamla och unga
Att taga ett skyndesamt rus
Och tiden ej slösa med sladder och krus.
Se'n höll han om drycker och bålar
Ett tal, exellent i sin sort,
Tillstyrkte att fjäset med skålar
Som tidspillan borde tas bort,
Ty menniskans lifstid är oviss och kort.
Ett tal af så dråpeligt värde,
Ett råd af så grundad reson,
Exemplet af mannen, som lärde,
Bevekte hvar törstig person
Och pressade tårar ur mången citron.
Men, vänner, beundrom den aning,
Som salig herr rådmannen dref!
Kort efter så herrlig förmaning
För alltid han otörstig blef
Och hastigt med Karon i farkosten klef.
Hvad kan nu af händelsen läras?
Jo, händelsen lär ju oss klart
Att rådiga hufvu'n må äras,
Att drycker ge talkonsten fart,
Att Karon med färjan kan frakta oss snart.