Vår prost jag häromdagen såg
En morgon, då han ännu låg
Matt utsträckt mellan tvenne lakan.
Hans kinder hade rosens färg,
Hans runda armar hull och märg,
Och magen, kullrig som ett berg
Sig häfde upp mot isterhakan.
Vid sängen stod ett bord, där denne andans man
Sin frukost redan färdig fann
Af smör och kycklingar, så läcker och så härlig.
Hans vördighet grep saken an
Och fann likören rätt begärlig.
Sen han nu visat mycken nit
Med klunk för klunk och bit för bit,
Han åter sänkte sig på mjuka hufvudgärden
Och ropte: »Store Gud, hvad är vårt usla lif?
»En ständig kamp mot synd och flärden.
»O, Herre, mig thin styrko gif
»I thenna mödosamma världen!»