Den stackars Nelli satt och grät
på moderns mull i grafven.
Tung var dess suck och tåren het,
som vätte tiggarstafven.
Hvar en, som henne gick förbi,
dess klagan kunde höra:
“Hvad skall det af mig arma bli?
Gud, hvad skall Nelli göra?
Jag liten är och moderlös,
stor är min nöd och smärta.
Om jag till döds i kölden frös,
rör det ej någons hjärta.
Min mor, min mor,” hon snyftade
och tårar rösten dränkte,
“min mor, min mor!” hon suckade
och ned sitt hufvud sänkte.
Gick så förbi en andlig man,
såg hennes tårar trilla,
sig af sitt kall befogad fann
att hennes oro stilla.
“Din moder kommer ej igen,”
han sade, “fast du gråter;
men du förtörnar himmelen,
om du så illa låter.
Läs flitigt din katkes, mitt barn,
och dina aftonböner,
så undflyr du visst satans garn
och himlens bistånd röner!”
Han gick, och, handen höjande
andäktigt öfver flickan,
meddelte rik välsignelse,
men ingenting ur fickan.
Och stojande uti hans spår,
kom nu en världslig sälle,
som gaf sin slant och grät sin tår
på detta sorgsna ställe.
(En slant, o kristen, mättar mer
än läxor ur katkesen.
Märk det, I andans män! För er
är denna parentesen.)
“Stor tack, min goda herre, tack!”
framsuckade den lilla
och slanten i sin kjolsäck stack
och skalf af köld så illa.
Med utsträckt hand och sorgfullt bröst
satt den förlåtna arma
och bad med nödens kväfda röst
hvar kristmild sig förbarma.
Och där en mängd med människor
sågs fram och åter vandra.
Hos en var rösten kall och torr,
och snäsande hos andra.
Uti den rikes hårda blick
hans hjärta var att skåda.
Den girige så brådtom fick
och såg sin fyrk i våda.
En man med stjärna på sin frack
drog upp havannaprisen,
svor några ord om “tiggarpack”,
om “lättjan” och “polisen”.
“Nå, hvar man kommer,” skrek en dam,
“så hör man ungar tjuta!” —
och gick vid scenen af en dram
att sina tårar gjuta.
En dam, visst icke gjord af stål
för denna mänskligheten,
men som ej tiggarungar tål
blott för malpropeteten,
som, i sin vällust dagligt van
att nödens offer snäsa,
än aldrig nånsin en roman
har torrögd kunnat läsa.
Det mörknade och dagen skred;
ren brann en dunkel lykta.
Och mer och mer af ångest led
den lilla djupt betryckta.
“Hvem skall beskydda mig, o hvem?
Jag så för mörkret ryser!
Och ingen mamma, intet hem!
Jag hungrar och jag fryser.”
Hon hemsk och rådvill såg sig om,
af skuggan sig förskräckte,
då dit en kristmild kvinna kom,
som henne handen räckte.
“Kom,” sade hon, “och med mig gå,
där du ser lampan lysa!
Jag fattig är, har många små,
men skall dig gärna hysa.”
Hon med den späda uslingen
i varma kojan trädde
och af den goda gärningen
så innerligt sig glädde.
Och moderligen lofvade
den moderlösa skydda
och såg Guds änglar leende
sig lägra kring dess hydda.
Och gjorde sen sin aftonbön
till skyddaren för alla,
förvissad att sin gärnings lön
på sina barn se falla.
Och somnade så ljuft och godt:
frid i dess hjärta rådde,
en sällhet, som i gyllne slott
än ingen mäktig nådde.
Du rike utan mänsklighet,
du borde dig bedröfva:
du lycka har… lycksalighet
blott de, som godhet öfva!