Folken må söndras af skiftande magter.
Döden må bryta de käraste band:
Tanken går fram genom ropande vakter,
Känslan besöker de saligas land.
Minnet har qvar, hvad ej sinnena röna,
Hoppet åt seklerna sträcker sin syn.
Hjertat, som rörs af det ädla och sköna
Anar sin vän bortom hafvet och skyn.
Fritt som i luften der skyarna segla,
Möts man i tankens ovanskliga verld.
Sanning och tro! i er trollruta spegla
Hjertan hvaran bakom murar och svärd.
Tiden omkring oss sig hvälfver, som fästet:
Stjernor gå opp, medan stjernor gå ner.
Flydde du stormen? — Som fågeln till nästet,
Kom du dock åter: så klaga ej mer.
Pligterna helge de omknutna banden,
Fäste ditt hem der din kallelse är.
Mellan planeterna flyger dock anden:
Flöge han ej Öfver klippor och skär?
Hvad! om en skärm vid ditt öga är bunden?
Hvad! om dig mättes de steg du får gå?
Trång är din krets, och förgänglig är stunden
Inom det verkliga lifvet ändå.
Men i det lif, du dig tänker allena,
Allt är oändligt och evigt och godt.
Der med de ädlare, tyst, dig förena:
Verka osynlig mot villor och brott.
Ljuset är ett, som kring verldsrymden strömmar:
Ett är förnuftet. O! känn, vid dess röst
Hjeltar från fordom, i saliga drömmar,
Vise från fjerran, omsväfva ditt bröst.
Himmelska rike! ej våldet, ej splitet
Flyttar dess gränsor, dess ordning förstör.
Evigt det varar, så länge blott nitet
Inom dig sjelf för det rätta ej dör.
Heliga känsla! de bröst, der du bjuder,
Känna sig lugna på hvardera strand.
Regnbågen lik, öfver hafvet som sjuder,
Bind, genom skyn, du de söndrade land.