Den legde herden flyr med skammen,
När ulfven närmas Herrens hjord,
Den gode herden vallar lammen,
Och lammen lyssna till Hans ord,
Han värnar dem mot ulfvens tand,
Han för dem kring på betesland
Och vatten ger ur spegeldammen.
På gröna ängar flyta åren
För Herrens hjord i stilla frid,
Han är vår ledare om våren,
Vår bonings vakt i vintertid,
Den gode herden allt oss gaf,
Vår räddning var Hans herdestaf
Och sist Han gaf sitt lif för fåren.
Han känner oss, o helga lycka!
Vi känna Honom. Ingen makt
Skall oss ur herdens armar rycka,
Så har Hans Fader Honom sagt.
Man säger, att vår äng är trång,
Man dåra vill med lockningssång,
Men herdens röst mer ljuf vi tycka.
Om, skrämdt af åskans skräll, som larmar,
Ett får ur hjorden villas bort,
Han bär på trogna herdearmar
Det vilsna åter innan kort
Och nämner det med ljufva namn.
O herdehjärta, herdefamn,
Du dig i evighet förbarmar!
Väl är en vida splittrad skara
I dag den helga kristenhet,
Väl hotas Herrens hjord af fara,
Och snart till afton lider det;
Men sist blir åter dager ljus,
En herde och ett fårahus
Det då skall evigt, evigt vara.