Uti prästgåln slamrades med mortlar:
brådtom hade alla husets hjon.
Pigor svängde sig i helgdagskjortlar,
och på spettet satt en gödd kalkon.
Gamla prästmor sågs beställsamt trippa,
hade mycket att bestyra om,
tummade sin blanka nyckelknippa,
nickade så fromt åt hvem som kom.
Vandrade i nattyg — nätt och struken —
ifrån köket ömsom och i saln,
bredde ut den fina korndrällsduken
och tog fram den refflade pokaln.
Hvarför då den myckna ståtligheten,
detta fej och fjäsk i kyrkherrgåln,
denna tårtan och högtidligheten,
frikadeller, korf och krams i kåln?
Hvilkens, denna nötta käpp, som siras,
som så grann och blomsterlindad står?
Jo, vår goda prästfars högtid firas:
gubben fyller sina sjutti år.
Gamla prästmor, fintlig och förslagen,
med små fêter på sitt enkla sätt
fyrti gånger firat denna dagen,
fyrti år sin goda gubbe glädt.
Redan var nu middagsstunden inne:
väntadt lag i hemligt antåg var.
Gumman log så fromt uti sitt sinne
åt det spratt, som hon ställt till åt far.
Gubben tidigt ren på morgonstunden
trogen önskan af sin gumma fått,
med en stoppad nattrock blifvit bunden,
rån och skålbrön, kaffe utvaldt godt.
Nu satt han så god och glad till sinnes
— i hans uppsyn lästes lugn och frid —,
förde sig med tacksamhet till minnes
Herrens nåd på den förflutna tid.
Kände varma glädjetårar falla,
blickade ibland så godt på mor,
visste med sig, han var kär för alla:
maka, vänner, barn och socknebor.
På en gång blef gubben gladt förlägen:
någon aning nu föll honom in …
“Dammar det ej”, sade han “på vägen?
Skäller icke Herkules vid grin'n?”
Gubben ej förgäfves detta tyckte:
skumt han redan röjt dem långt ifrån.
Nu han ömt i sina armar tryckte
dotter, måg och lilla dotterson.
Späda gossen räckte morfar käppen
med den granna blomsterkransen på.
Mormor log och bet sig skälmskt i läppen,
var så stolt för det hon hittat på.
Hedersmågen, herr kaplan i Våla,
kom nu fram med verser, ett patent,
som han låtit med små änglar måla,
grant och vackert och förgylldt och pränt.
Sedan doter hjärtligt gratulerat,
med jordgubbar fram en korg hon bar,
dem hon i sin trädgård själf planterat
enkom för sin gamla goda far.
Släkt och vänner syntes nu sig samla
mangrant till ett gladt och utvaldt lag.
Alla önskade så högt den gamla
lycka, lycka på hans hedersdag.
Mormor ropte: “Far, nu väntar maten!”
Fromma laget strax kring bordet står.
Gubben märkte rosorna kring faten …
Lilla Göran läste fadervår.
Alla rätter ösas, skäras, styckas,
gumman, fryntlig, lägger för och ler,
fröjdar sig, att tårtan velat lyckas,
biir så nöjd, när någon vill ha mer.
Glad är dagen, tillfället betydligt,
blanka silfverkannan fylls med vin …
på det drifna locket synas prydligt
tolf apostlar och en karolin.
Till ett mål nu alla troget syfta:
morfars välgång rundt kring laget går.
Gubben ses sin sammetsmössa lyfta,
blottar rörd sitt silfverhvita hår.
Uppå gåln från löfsaln folket hurrar …
ingen glöms af matmor vid kalas.
Ölet strömmar, nyckelharpan surrar:
polskan går vid oafbruten bas.
“Vet ni, vänner,” ropte prästmors svåger,
tog pokaln och drack sin granne till,
“alla kungars pro- och epiloger
mot vår fest jag icke byta vill!”