Du fridens genius tror dig se
I bilden, framställd här;
Det synes så på palmerne
Dem han i handen bär.
Gud vet ändå! jag anar vingar
Djupt dolda uti gräsets ringar.
Gå icke dit, du unga mö!
Ur skotthåll, ungersven!
Han slumrar ej, det olycksfrö,
Fast ögat är igen ...
Tänk om till fånga guden tog' er
Med pilar ur sitt dolda koger!
Då sökten fåfängt. J förvisst
Den »fridens genius» mer,
Men oro, oro först och sist
I stället sökte er,
Och qval och tårar utan ände
Och ring och bref och allt elände ...
Så oförsigtigt! nå min Gud,
Hvad sade jag! Se der
En pil, en suck, ett brutet ljud
Och flickan träffad är;
Och äfven han — det är förfärligt,
Och jag som menat dem så ärligt!
Ja, skyllen eder sjelfva nu,
Jag flyr hvad jag förmår,
Ty att bli skottfri, fordras ju
Att vara hundra år ...
Jag flyr — farväl! J veten skälen,
Gud skydde blott Achilleshälen!