CADA PIEZA VIVE EN UNA DIRECCIÓN · NADA VIVE EN UNA SOLA SALA  

PoetósferaLa BibliotecaGustaf Lorentz Sommelius

Gustaf Lorentz Sommelius · Romanticismo

De svarta Jägarne

sueco

O Spanien, o Spanien! du amma

för hjeltar, från hvilka vi stamma!

Vår kärlek, o evigt du har! —

Och skulle allt annat än ramla,

står likväl Al Hambra, det gamla,

med minnet och murarna qvar.

Der, mellan Kupoler, som glimma

i solsken Condorerne simma

i luften, som Svanor på våg,

och molnen med vingarna skära

i afmätta kretsar — och nära

blott plundring och mord i sin håg.

Ack! skall väl med strålande krona

den stolta Kalif en gång throna

ibland oss, som herrskare än?

Och lagar för stammarna skrifva?

Och skall Guds Profet nånsin blifva

så dyrkad, som fordom, igen?

Skall Mahomeths fana väl hvifta

som förr i Sevilla — och skifta

i färgprakt på gyllene torn?

Och alla dess gullklockor ringa

harmoniskt, med toner som klinga

från cithror och jägarehorn?

Så grymt från Cordova fördrifna,

vi blefvo åt missöden gifna

till spillo åt Ferninands lag;

Dock skall väl ej Mahometh dröja

att hämdsvärdet jublande höja

och straffa de brutna fördrag.

Ja, girigt vi skola oss hämna,

och sten uppå sten icke lemna

af kloster, palatser och slott —

så länge der än i vår skara

utaf Omaijaderna bara

finns ringaste Musulman blott.

Och rundtomkring stepperna samla

sig jägare, unga och gamla

med svarta och krusade skägg,

och bössor med gullkorn försedda —

och tusen patroner beredda —

och sablar med skarpslipad egg; —

Så svärja vi jägare alla,

att, som vi ha lefvat, ock falla

i sällskap i striden — och dö! —

ty en gång bli kinderna bleka

och senorna slappa och veka —

och klingan blir sliten och slö!

Som skymningens hjeltar vi öfva

helst bragder i mörkret — och ströfva

kring städer och landskap och fält;

och ej våra värf äro kända

om qvällen der, som vi kanhända

om midnatt slå opp våra tält.

Att tvedrägt bland grannarna stifta

och sen deras egendom skifta:

behöfs några ögonblick blott;

och guldet vi samvetsgrannt dela —

och sorgfritt om hästarna spela;

men draga om qvinnorna lott.

Vår lust är: att vidtomkring jaga

och fångar från fienden taga —

och lägga ut eld och försåt.

I kapp vi med stormvinden rida

på flåsande fålar — och sprida

förstöring på olycksfull stråt.

När stjernor i molnhafven segla

och månan behagsjukt tycks spegla

sin bild i den lugnade våg;

Bagaget tillsamman vi knyta,

och opp ur biwacherna bryta —

och börja vårt irrande tåg.

Nomadiskt i öknen vi svärma

och pilen i flykten vi härma,

som snabbt genom luftrymden hven.

När mödan är slutad — vi glömma

strapatser och trötthet — och tömma

champagne ur christallerna se’n!

Och fram, som orkaner, vi hasta —

och allt, liksom dessa, vi kasta,

som är uti vägen, omkull, —

och hvälfva hvart hus öfverända,

der kräfstinna borgare vända

i giriga händer sitt gull.

Vi härja i parken hvar blomma;

Som hagel om våren, vi komma

förhoppningens skördar på skam;

Och icke vi skatterna skona;

den girige kan ej försona

sin snålhet med hela sitt kram!

Och mattor af silke vi rycka

i sönder med sporren och stycka

i bitar servicer och glas; —

och vaser i stengolfvet klinga —

och likasom urnorna springa

trumeauer och fönster i kras;

Till trasor vi Biblarne rifva —

och hånfullt prelaterna drifva

från kyrkor och kloster vi ut.

Allt bränna vi, plundra och mörda —

och lönen för mödan vi skörda

i qvinnornas armar till slut.

Vi fräckt framför altaret träda

och djerft vi den korsfäste häda —

ur kalken hans blod blir förspildt;

och helga Madonnan vi håna —

och grymt ur dess armar vi råna

den nyfödde Frälsarens bild.

Som slagregn i natten, det strida,

slår ned öfver ängderna vida —

så oberedt störta vi fram

och, gräshoppor lika, betäcka

allt landet omkring — och förskräcka

och kufva hvar främmande stam!

Vi borgar och byar förs öra —

och allt, hvad som lif har, förgöra —

och jaga de arma som fly,

likt bölja, som flyktar för bölja;

det är: som när stormar förfölja

på Himlen en vilseförd sky.

Med Turkiska klingor så äkta,

som nånsin de funnits, vi fäkta

för ära och byte hvar dag —

Med farorna bälte vi spänna;

och Greker och Romare känna

ej tapprare fostbrödralag!

Så heta vi äro — och brinna

af åtrå att strida — och finna

i fejden vårt enda behag —

i kampen vi rusa så nära

vår ovän på lifvet — och skära

hans hufvud utaf i ett drag.

Än slutna quarréer vi bilda,

som murar, — än strida vi skiljda

med luckor emellan hvarann;

så snabbt vi en kedja formera,

och qvickt omkring fältet flankera —

och fäkta så man emot man!

Och salvor, som fjellåskor, dundra

och kulor slå ned, flera hundra,

i ordnade rotar och led; —

Troféer och fanor bli tagna —

och fiender fångna och slagna

som gräs, uppå blodbestänkt hed.

På vänner och ovänner, skjutna,

och krossade hjelmar — och brutna

Cuirasser är valplatsen rik,

der mellan vakteldar, som blossa,

de hungriga korparne frossa

på sargade menniskolik.

Sen harpor till krigssången ljuda —-

och retande flickor oss bjuda

sorbeten, så läskande sval;

och näktergalns drillar oss tjusa

i skuggan af palmer, som susa

kring källan i doftande dal.

Och eldiga tärnor vi smeka,

så smärta, brunetta och veka,

som Houris i Mahomeths stad.

Med myrten de lockarna sira,

och rundtomkring hjelmarna vira

guirlander af blommor och blad.

Hvar Musulman har sin slafvinna,

så mörklagd som någon Mohrinna

från Granadas lysande år;

som dennas, så svällande rika

hon äger ock former — och lika

så svartlockigt, glänsande här.

Och anletsdrag, Grekiska rena —

och händer, som silke, så lena —

och hvita, som nyfallen snö;

Hon är, som en ros i det gröna;

i barmen den yppiga, sköna,

der går liksom vågor på sjö.

Som rosor på Isola bella

de blodfulla läpparne svälla;

och blicken, så trånande matt

och mild, lyser ur hennes öga,

som stjernornas sken från den höga

blå dômen en midsommarsnatt.

Må slafven förutan all ära

i anletessvetten förtära

sitt bröd, under mödorna böjd,

och vaka och bedja och klaga —

och korset med tålamod draga —

och lefva i lugnet förnöjd!

Må äckliga friden han smaka

och stormarnes vällust försaka,

för döden och farorna rädd;

och se’n, när hans dagar sig ända,

i tallösa plågor sig vända

på lidandets rolösa bädd!

Som bäst vi i fullheten njuta

af lifvet — ock lifvet vi sluta —

allt går på en enda minut!

Som luftsken, när klarast de brinna,

vi också som dessa försvinna —

och dö i ett ögonblick ut!

Sigue explorando

Por su autor
Gustaf Lorentz Sommelius · 27 piezas más en la casa
Dónde vive
La Biblioteca

← Conrad (1844)Dæmonerne (1843) →

Expediente

Autor
Gustaf Lorentz Sommelius
Título
De svarta Jägarne
Lengua
sueco
Época
Romanticismo
Sala
La Biblioteca
Identificador
ws-sv-de-svarta-jagarne--gustaf-lorentz-sommelius-eaa9c9
Cita recomendada
Gustaf Lorentz Sommelius, «De svarta Jägarne», Poetósfera, poetosfera.com/p/ws-sv-de-svarta-jagarne--gustaf-lorentz-sommelius-eaa9c9.html

Las obras de dominio público se reproducen íntegras, con atribución y en la ortografía de su impreso. ¿Ves una errata o conoces una fuente mejor? Escríbenos desde Sobre la casa.