O Spanien, o Spanien! du amma
för hjeltar, från hvilka vi stamma!
Vår kärlek, o evigt du har! —
Och skulle allt annat än ramla,
står likväl Al Hambra, det gamla,
med minnet och murarna qvar.
Der, mellan Kupoler, som glimma
i solsken Condorerne simma
i luften, som Svanor på våg,
och molnen med vingarna skära
i afmätta kretsar — och nära
blott plundring och mord i sin håg.
Ack! skall väl med strålande krona
den stolta Kalif en gång throna
ibland oss, som herrskare än?
Och lagar för stammarna skrifva?
Och skall Guds Profet nånsin blifva
så dyrkad, som fordom, igen?
Skall Mahomeths fana väl hvifta
som förr i Sevilla — och skifta
i färgprakt på gyllene torn?
Och alla dess gullklockor ringa
harmoniskt, med toner som klinga
från cithror och jägarehorn?
Så grymt från Cordova fördrifna,
vi blefvo åt missöden gifna
till spillo åt Ferninands lag;
Dock skall väl ej Mahometh dröja
att hämdsvärdet jublande höja
och straffa de brutna fördrag.
Ja, girigt vi skola oss hämna,
och sten uppå sten icke lemna
af kloster, palatser och slott —
så länge der än i vår skara
utaf Omaijaderna bara
finns ringaste Musulman blott.
Och rundtomkring stepperna samla
sig jägare, unga och gamla
med svarta och krusade skägg,
och bössor med gullkorn försedda —
och tusen patroner beredda —
och sablar med skarpslipad egg; —
Så svärja vi jägare alla,
att, som vi ha lefvat, ock falla
i sällskap i striden — och dö! —
ty en gång bli kinderna bleka
och senorna slappa och veka —
och klingan blir sliten och slö!
Som skymningens hjeltar vi öfva
helst bragder i mörkret — och ströfva
kring städer och landskap och fält;
och ej våra värf äro kända
om qvällen der, som vi kanhända
om midnatt slå opp våra tält.
Att tvedrägt bland grannarna stifta
och sen deras egendom skifta:
behöfs några ögonblick blott;
och guldet vi samvetsgrannt dela —
och sorgfritt om hästarna spela;
men draga om qvinnorna lott.
Vår lust är: att vidtomkring jaga
och fångar från fienden taga —
och lägga ut eld och försåt.
I kapp vi med stormvinden rida
på flåsande fålar — och sprida
förstöring på olycksfull stråt.
När stjernor i molnhafven segla
och månan behagsjukt tycks spegla
sin bild i den lugnade våg;
Bagaget tillsamman vi knyta,
och opp ur biwacherna bryta —
och börja vårt irrande tåg.
Nomadiskt i öknen vi svärma
och pilen i flykten vi härma,
som snabbt genom luftrymden hven.
När mödan är slutad — vi glömma
strapatser och trötthet — och tömma
champagne ur christallerna se’n!
Och fram, som orkaner, vi hasta —
och allt, liksom dessa, vi kasta,
som är uti vägen, omkull, —
och hvälfva hvart hus öfverända,
der kräfstinna borgare vända
i giriga händer sitt gull.
Vi härja i parken hvar blomma;
Som hagel om våren, vi komma
förhoppningens skördar på skam;
Och icke vi skatterna skona;
den girige kan ej försona
sin snålhet med hela sitt kram!
Och mattor af silke vi rycka
i sönder med sporren och stycka
i bitar servicer och glas; —
och vaser i stengolfvet klinga —
och likasom urnorna springa
trumeauer och fönster i kras;
Till trasor vi Biblarne rifva —
och hånfullt prelaterna drifva
från kyrkor och kloster vi ut.
Allt bränna vi, plundra och mörda —
och lönen för mödan vi skörda
i qvinnornas armar till slut.
Vi fräckt framför altaret träda
och djerft vi den korsfäste häda —
ur kalken hans blod blir förspildt;
och helga Madonnan vi håna —
och grymt ur dess armar vi råna
den nyfödde Frälsarens bild.
Som slagregn i natten, det strida,
slår ned öfver ängderna vida —
så oberedt störta vi fram
och, gräshoppor lika, betäcka
allt landet omkring — och förskräcka
och kufva hvar främmande stam!
Vi borgar och byar förs öra —
och allt, hvad som lif har, förgöra —
och jaga de arma som fly,
likt bölja, som flyktar för bölja;
det är: som när stormar förfölja
på Himlen en vilseförd sky.
Med Turkiska klingor så äkta,
som nånsin de funnits, vi fäkta
för ära och byte hvar dag —
Med farorna bälte vi spänna;
och Greker och Romare känna
ej tapprare fostbrödralag!
Så heta vi äro — och brinna
af åtrå att strida — och finna
i fejden vårt enda behag —
i kampen vi rusa så nära
vår ovän på lifvet — och skära
hans hufvud utaf i ett drag.
Än slutna quarréer vi bilda,
som murar, — än strida vi skiljda
med luckor emellan hvarann;
så snabbt vi en kedja formera,
och qvickt omkring fältet flankera —
och fäkta så man emot man!
Och salvor, som fjellåskor, dundra
och kulor slå ned, flera hundra,
i ordnade rotar och led; —
Troféer och fanor bli tagna —
och fiender fångna och slagna
som gräs, uppå blodbestänkt hed.
På vänner och ovänner, skjutna,
och krossade hjelmar — och brutna
Cuirasser är valplatsen rik,
der mellan vakteldar, som blossa,
de hungriga korparne frossa
på sargade menniskolik.
Sen harpor till krigssången ljuda —-
och retande flickor oss bjuda
sorbeten, så läskande sval;
och näktergalns drillar oss tjusa
i skuggan af palmer, som susa
kring källan i doftande dal.
Och eldiga tärnor vi smeka,
så smärta, brunetta och veka,
som Houris i Mahomeths stad.
Med myrten de lockarna sira,
och rundtomkring hjelmarna vira
guirlander af blommor och blad.
Hvar Musulman har sin slafvinna,
så mörklagd som någon Mohrinna
från Granadas lysande år;
som dennas, så svällande rika
hon äger ock former — och lika
så svartlockigt, glänsande här.
Och anletsdrag, Grekiska rena —
och händer, som silke, så lena —
och hvita, som nyfallen snö;
Hon är, som en ros i det gröna;
i barmen den yppiga, sköna,
der går liksom vågor på sjö.
Som rosor på Isola bella
de blodfulla läpparne svälla;
och blicken, så trånande matt
och mild, lyser ur hennes öga,
som stjernornas sken från den höga
blå dômen en midsommarsnatt.
Må slafven förutan all ära
i anletessvetten förtära
sitt bröd, under mödorna böjd,
och vaka och bedja och klaga —
och korset med tålamod draga —
och lefva i lugnet förnöjd!
Må äckliga friden han smaka
och stormarnes vällust försaka,
för döden och farorna rädd;
och se’n, när hans dagar sig ända,
i tallösa plågor sig vända
på lidandets rolösa bädd!
Som bäst vi i fullheten njuta
af lifvet — ock lifvet vi sluta —
allt går på en enda minut!
Som luftsken, när klarast de brinna,
vi också som dessa försvinna —
och dö i ett ögonblick ut!