Han föll, som af blixten förkrossad,
Den hotande Resen – och Jorden,
Ur bojornas smälek förlossad
Välsignar Heroërnas dygd.
Oliven Europa bekransar,
Och Kungarne, trötte af morden,
Aflägga sin blodade pansar
Och samlas i festsalens skygd.
Hvem röjer mitt öga bland dessa
Odödliga? – mångfaldig lager
Beskuggar hans lockiga hjessa
Och blickarne stråla hans själ.
I striden, som ljungelden gruflig,
Hans anblick med fasa betager –
I friden som maysolen ljuflig,
Han sprider förkjusning och väl.
»Carl Johan sig Halfguden kallar.
Den starke! – vidt famnar hans Snille,
Omätligt som verldshafvet svallar,
Omarmadt af stjernornas pol.»
Så ropa myriader i tjällen,
I Konungars lysande gille
Från dundrande Kalpe till fjällen
Bestrimmad af midnattens Sol.
Till järnets och frihetens länder
Kom åter, o Hjelte! – Än röka
Kring fjäll-landet tvedräktens bränder
Och Nore ej offrar med oss.
Än Skandiens trofasta ätter
Med längtande blickar dig söka
Som Seglarn i stormiga nätter
Den vakande nordstjernans bloss.
Kom åter – Din kosa bevinga! –
Kom, jula i eviga fester
Med Svea, som, trygg af din klinga,
Med stolthet Dig kallar för sin.
Kom åter – som Åskguden slungar
Sin blixt ifrån Öster till Vester,
Som Örnen ur skyarne ljungar, –
Kom, Segrare! skåda och vinn!
Som lärkor mot vårsolen trängta.
Som efter sin maka den unga,
Den ensliga Bruden – så trängta
Ock Skandiens barn efter Dig.
Din åsyn allena hugsvalar
De sörjande. – Dig vi besjunga
I fridens hesperiska dalar,
Dig följa vi kjuste i krig.