Å bremmsen han for te Pärmäss en gang
å köfft’ sej e gröna mösse,
å sänna flög han hem å gnola å sang;
den bremmsen va hemm’ i Tösse.
Men bäst som han flög, så tänkt’ han så här:
Näj ha ja’ fått e tåcka mösse,
så ska ja’, ta mej dalern, komm’ som en khär
å int som en åt te Tösse.
Då sätt’ han sej opp å re på en kalv:
Hoppsan, du laggåls-jösse!
Han sporra sin kalv, så kalven han skalv
å kesa i väg ôt Tösse.
Då geck så dä rök, dä geck som en dans,
häjsan! på väg te Tösse,
å kalven han sätt’ i väre sin svans
å sköt kav som mä e bösse.
Å när som di kom te Göstakrog,
häjsan! på väg te Tösse,
tog bremmsen en sup å kalven bestog,
för bremmsen månd’ hômmen kösse.
Å när som di kom te Åmåls sta,
häjsan! på väg te Tösse,
stog borgmästere å rå i e ra
å bock’ sej för bremmsens mösse.
Men bremmsen la å i rykande kutt
å löfft’ int en gang si mösse,
å kalven veffta svans å sa så godt som hutt,
å så bar dä å te Tösse.
Å när som di kom te Torpane fram,
den gäschivergåln i Tösse,
tänkt’ bremmsen igen te få sej en dramm
å bynnt’ på te kalven kösse.
Men kalven han slog mä rômpa bakut -
se så går de te i Tösse!
Å bremmsen han feck en klass på sin trut,
så sprrack! sa hans gröne mösse.
Å bremmsen han stalp å dödd’ änna kav;
i dike där låg hans mösse,
å oxer, kor å svin di dansa på hans grav -
där dansa då hele Tösse.