Stod Brage, med skägget så sidt, uppå hällen,
på gullsträngad harpa lekte hans hand,
tungt föllo dess ljud kring undrande fjellen,
å klippig strand;
Och Elfworne sjöngo om tusende år
i den gamles silfwerlockiga hår.
Han sjöng om det urgamla qwädets fullbordan
för sednaste Guda-ättlingars hopp;
Och Windarnes höfding, den mäktige Nordan,
bar manteln opp;
Ett norrsken, som rödt öfwer hällen sig slog,
kring den gamle Nordens gloria drog.
Men fröjd blir i Walhall bland Enheriar alla
när fadren i Hlidskialf Bragesång hör;
Och Thor kan ej hwila när lifsljuden skalla,
sin wagn han kör:
Från blånande moln höres Thordönets gång,
wid den gamle Brages Siare-sång.
Tungt suckar då Jätten inunder sin klyfta,
och utaf den mörka, talrika stam,
ses bakom hwar sten sig ett Dwerghufwud lyfta,
så lurfwigt fram:
och rosor uppspira i Elfwornes spår,
när den gamle Brage gullharpan slår.
Der plocka dem bygdens älskliga tärnor,
med glöende kind till brudqwällens krans,
när Frigga, den huldas, mildt leende stjernor
tändt upp sin glans. —
Än fjellarne genljuda, natten så lång,
af den gamle Brages tystnade sång.