Hvart går din mörka bana nu? o stanna,
Och se ett ögonblick omkring dig här! —
Din blick är dyster, dyster är din panna,
Och för dig sjelf du redan okänd är.
Förvillelser dig klädt i sina kläder,
På missförstånd du grundar lifvets lag,
Det konstiga ditt hjerta endast gläder,
Naturen drar sitt sista andetag.
Hvad vår och morgon dig så yppigt skänka,
De grufvor stunden öppnar för din blick,
Palatserna, som fram i drömmen blänka,
Förbi med ljumma tankar jemt du gick;
I hvardagsskolan — hvardagsmenska vorden,
Du älskar poesien ej mer som vän,
Fast Herran trycker till sitt hjerta jorden,
Ännu så varmt, som fordom, just i den.
Fall, menska, ned med sammanknäppta händer,
Och öfver stoftet höj dig andaktsfull;
Hvar bön, som kommer, möts i ljusa länder
Af en Zeraf, med vingar utaf gull.
Ett underverk skall ske. Ur sjelfva tingen
Ljuslockiga gestalter skola gå;
Naturens genius lyfta fria vingen
Och trycka dig intill sitt hjerta då. —
Invid dess bröst du samma språk skall höra,
Som ljöd i verldens barndomsdar en gång;
Det finns ännu, men döft är menskans öra,
Och dödt är sinnet för naturens sång.
När allt det ytliga, som jorden äger,
Försvinner för en helig, inre kraft,
Då vinner menniskan den skönsta seger,
Som jorden sett, som något hjerta haft.
Fall, menska, ned med sammanknäppta händer,
Till bön och ruelse på slägters graf!
Det är den enda vägen till de länder,
Der dårskap kläder sina kläder af.
Låt helig andakt leda dig vid handen,
Med tro och kärlek öfver stundens elf,
Och uti templet, på den andra stranden,
Du återfinna skall ännu dig sjelf.
När varma rörelser i bröstet klinga,
Skall jorden blifva dig ett paradis,
En engel ur pajazopuppan svinga,
Narrkåpan falla och der stå en vis.
Naturen: luften, jorden, elden, vågen,
För dig sin slöja skall tillbaka slå,
Och alla andar under himlabågen
Med sänkta hufvu’n vid din sida stå.
I bönen först du lugn och sällhet vinner,
I bönen först blir verlden ren och sann,
I bönen först du poesien finner
Till all den prosa, du på jorden fann;
Förvillelserna fly framför ditt öga,
Liksom för solen trollen flykta tros;
Allfader stiger ned från himlar höga,
Och står bredvid dig i den enkla ros.