Jag vet en jungfru, skön och god,
hon bor vid havets salta flod,
och där är hennes vagga.
Ty havet hennes moder var
och håller än sin dotter kvar
med tvenne starka armars par.
Och dottern växer dag från dag
alltmer i grönskande behag
invid sin moders sida.
Hon vadar ut i havets sand,
hon vidgar ut sin barndoms strand:
den sköna jungfrun är vårt land.
Ej finns furstinna på sin tron
så mäktig och så rik som hon
utav sin moders gåvor.
Land efter land till skänks hon får,
i dag sitt gyllne korn hon sår,
där fisken simmat än i går.
Fast arm på guld, fast höljd av snö
hon lyfter glad ur stormig sjö
sin solbeglänsta panna,
och hennes ära, hennes fröjd
är att, av inga stormar böjd,
bli mer och mer mot ljuset höjd.
Hur är ej du oss huld och kär,
du jungfru vid de gröna skär.
du havets sköna dotter!
Lär oss som du i livets lopp
att vinna strand för framtids hopp
och växa glatt mot ljuset opp!