Ljus och skuggor skifta vänligt,
strömoln fly för vinden blid:
solen sänker omisskännligt
färden nedåt västerlid.
Harmas ej, o mänsko-öga,
som bland rågen mig försport,
att Naturen ock, den höga,
någonting för sig har gjort.
När till gagn för er så mycket,
jordens herrar, fram hon bär,
skall hon ej fägna tycket
åt vad endast hennes är?
Sjunger näktergaln, måhända,
blott när han av er blir hörd?
Djärvs ej dagens bloss sig tända,
innan eder sömn är störd?
Ofta flyger skönsta fjäril,
där av ingen blick han följs;
pärlan, född i musslans käril,
ofta städs av havet döljs.
Skald, som strövar kring på bergen,
glad och gagnlös, du som vi,
dig, jag vet, behagar färgen
av vår fägring, klar och fri.
Men där sitter, tung och trumpen,
på sitt stenrör Nyttans son;
räknar oss, och pipnubbs-stumpen
slår i kras med vredens dån.
När vi vaja på hans gärden,
böljevis, bland gyllne ax,
önskar han allt ont i världen
över oss med Parcens sax.
"Idel flärd", han skriar, "glitter
utan korn till mjöl och malt!" -
Tvärvigg, bläng där, bäst du gitter:
skönhet har sin egen halt.
Hennes yrke, hennes levnad
är att, utan huvudbråk,
slå en ring av himmelsk trevnad
kringom jordens lumpna tråk.
Se, ur tjäll av grenar täta
nygift par på renen går ...
Vad? Vill man till krans oss fläta
kring den unga husfruns hår?
Hulda, ja, låt dem dig smycka,
Ceres-blommans döttrar blå;
blomstrings-lycka, skörde-lycka
önska dig de fromma små!