Det var en gång en andans man,
Biskop Thomas hette han;
Gud gifve oss många med honom lika,
Som trofast älska och aldrig svika
Sitt eget land!
Båd’ våld och väld då rådde här
Svenske män till stort besvär;
De tvungos att tjena främmande herre,
Fördraga ondt och vänta sig värre
I eget land.
Nog ville mången se yxan gå,
En blott var, som driste på
Att hålla i skaftet; och en blott tordes
Mot utländskt följe taga till ordes
För eget land.
Det Thomas var och Engelbrekt,
Båda uti anden slägt;
Den ene sade, den andre gjorde,
Hvad alltid sägas och göras borde
För eget land.
Och enkelt var hvad han sade väl:
“Hellre fri än annans träl“;
Men slika visor de äro ej långa,
De höras nog utan orden många
I eget land.
Hans starka stämma vardt vida spord;
Frihet — trohet — fosterjord —
För dem de föllo som svärdshugg tunga
De gamla orden, de evigt unga
Om eget land.
En svensk han var, en ärans man,
Skald så god som någon ann;
Gud gifve oss många med honom lika,
Som sjunga ut och som aldrig svika
Sitt eget land.