Tu wärde del af Manhems Rike,
ÖstGöthars ljufwa födslo-land,
Then förmån har af Himlens hand,
At få Tig skattas wara like.
Ett fromsint Folk, en sunder Ort,
Ett Skafferi af mång slags föda,
Och utaf hwad, som fås med möda
Ur hårda Berg, ett Förråd stort.
The skatter tig Naturen gifwit,
Then Prydnad Konsten skaffat har,
Och hwad af Gammalt än är qwar,
J thenna Bok är alt beskrifwit:
Slott, Städer, Kyrkor, Herre-Hus,
Med hwarje Förmån, som the äga,
Och hwad wi Sällsynt anse pläga,
Blir här försatt i dråpligt Ljus.
Haf Tack, Herr Auctor, för all möda,
För mycken slit, för kostnad all;
Hwar redlig ÖsterGöthe skal
Af tacksamt Sinne öfwerflöda.
Fru Swea! bed nå’n witter Man
J hwarje Ort så moget skrifwa,
Och utu glömskans afgrund rifwa
Alt, hwad som ännu bergas kan.
Kom hit, o Mercur, at förkunna,
Sad Jotur, för wår Guda-skar,
Tu, som all werlden wandrat har,
Hwad land sig tyckt's man hälst bör unna
Then heder, at högst ansedt bli,
För ädel täflan, at bereda
Hwad hälst, som mennisko kan leda,
Til wälmacht, från ett slafweri.
Han swarar strax: jag skal framställa,
O store Drott, hwad tu befalt;
Jag wil i kortthet säga alt,
Hwad för min mening mäst kan gälla.
Jag tiger med en Romersk pracht,
Med Grækers flit, Ægyptens slussar,
Och Babels glants, samt Trojæ bussar,
Men til Yfwerbornas macht.
Then tid man trodt the sällas parker
wor’ på en Ö i Atles Haf,
Tå west’ man ej så noga af,
Om Thule had bebodda marker;
Men se’n the dödelige stält
På böljans falska rygg sin resa,
Tå talte man, til Thules nesa
Om Resar och om grymme fält.
Här bodde man i berg och skogar
Och föddes utaf frukt och jagt,
Man kläddes blott i djurens pragt:
Änn’ Disa ej upfunnit plogar,
At bringa frukt ur jorden sköt:
Dock ändtelig tiden alt uptäcker,
Bland äkta skaran täflan wäcker,
At rikta sig med säd och nöt.
Tå fällas skogar, byggas gårdar,
Och städer: ja på mången ort,
Ther förr man träsk och berg försport
Sylvan mång’ ädla frukter wårdar:
Dock kom snart annan period:
Man sökte rof på yra wågor;
Man förde krig til Länders plågor,
Och flyttad’ från sitt gamla Od.
Hwad jämmer Barbari månd' dölja,
Man ändtli'n börjad' at förstå,
Hwar tyckte bättre wara då,
Naturens lagar fredsamt följa,
Och hållla hus i eget land;
Man börjad' handla, sköta jorden,
Man bragte granlåt in i Norden,
Och skönsta ört ur mager sand.
Ett Folk, som lust för wapen ägde,
Had' änn' mång kistlig fiend's blod
Ej glömt utösa som en flod:
Thes många segrar snart upwägde
Them Rom had' skördat fordna år:
Thes wälde want sin största styrka,
Och man fick tå på Thronen dyrka
En Carl, som främst bland Printsar står.
Then tiden börjad' man hushålla;
Monarchen for och öfwer alt
At gjöra mången god anstalt:
En Martis härfärd månd dock wålla,
At alt, hwar Far och Far-Far gjort
Til Manhems flor, i mörkret gömdes,
Och här med klagan sökrast dömdes
At rådlöst krig ej duger stort.
När enwålds-tiden gått til ända,
Och frihet blänkt ur töknig sky,
Tå glädes man få hjernan bry
Med hwad til Thules winst kan lända;
NU har ock Muser flyttat bo,
Från utländsk strand, til Norra polen,
At låta, under midnats solen,
All ädel frägd och sällhet gro.
Här gjör's Canal i högsta bergen,
Hit samlas Indiens ståt och prål,
Och Florae pracht har här sitt mål;
Här siker man, i rätta färgen,
At nyttig sanning finna opp:
Man söker up naturens lagar,
Och följer alt, hwad hon behagar:
Man drillar alt i bästa lopp.
Här mätes folks och rikes styrka,
Man Landets widd upteknar nätt
Och häraf finnes bästa sätt,
At ewig sällhet kunna yrka:
Kosteligt, o Drott, i Norden är
Thet land tig täck's mig efterfråga.
Han tysnad tå; jag fick åhäga
At grunda på hwad han här lär.
Jag är hans sanna tal besinner,
At Sweriges ljufwa krigets liott
Har med sig fört otaligt godt;
Ty hwarje ärlig Swensk nu finner
En hemlig drift til Rikets wäl:
Än ser man slägd och handel drifwas,
Än jorden wårdas, Böker skrifwas,
Som röja lärdom, nit och stål.
När Broocman lägget bruten trycka
Och alla krämpor glömmer bortt;
Han aktat på, och innan fortt
Månd' genom Gothska fälten rycka
Han samlar hwar han farit fram
Allminning ur månn' sten och skrifter,
Fört sanning under mörka grifter,
Och giett ok här sitt ädla fram.
Af frukten kan man genast wisa,
Hwad fast som trädet i sig bär.
Thet ordet, som i anden är,
Kan ock sin Auctors snille prisa:
Wi wörde änn' för hushållswett,
Thess Far, en Probst med mig ära:
Hans Son man nu bör tack hembära,
För ämnet Han i ljuset gett.
Ack huru sällt wårt Thule blifwer,
När man har hunnit skaffa bot
För Folks förminskning, gruflig fot!
Och mången slika Böcker skrifwer:
Tå ser wår Kong hwad Folk han har,
Hwad macht och håfwor stå at winna;
Men förr skall dylikt wäl förswinna,
Än Broocmans heder ända ta'r.