Amor som ljungelden ilar,
Lustigt han strör sina pilar
Öfver fjermaste vatten och land:
Än han apthekare bränner,
Än på doktorer han känner,
Sätter puls och hjerta i brand.
Minst ibland gudarne alla,
Mest han förmår att befalla.
Sjelfva Jupiter föll för hans skott;
Endast den kalla Minerva
Vågar att trotsa den djerfva:
Vishet blef ej kärlekens lott.
En gång - historien så talar -
Gick mellan blomstrande dalar
Apothekaren Pluto en qväll.
Än han absinthium samlar,
Än efter calamus famlar,
Än efter tallstrunt i skogsgudens tjäll:
Der får han fatt på stramonium,
Saleb, anisium, conium,
Dulcamara, chamemorus,
Vitis idaea, trifolium,
Morsus diaboli, scordium,
Menta crispa, ranuneulus.
Allt han i burkarne tömmer
Och uti påsarne gömmer,
Att ge in mot krankhet och sot;
Men emot kärlekens smärta
Ho kan förvara sitt hjerta?
Der ej hjelpa droppar och rot.
Pluto det sjelf fick erfara,
Ty utaf nymfer en skara
Fick han se i grönskande mark;
Främst der Proserpina vallar ...
Genast i hjertat det svallar,
Pulsen slår förfärlig och stark.
Burkar och flaskor han tappar,
Salfvor och droppar och lappar,
Piller och plåster och engelskt salt.
Skönhet hans hjerta betager,
Kärlekens boja han drager;
Det är hans lif, hans nöje, hans allt.
Bort med gudinnan han hastar,
Alla recepter han kastar
Högt i sky för susande vind;
Iglar i floderna slänger,
Pharmacopaean han hänger
Upp i toppen utaf en lind.
Så är historien. Än hinner
Kärleken oss; ja, han brinner,
Liksom stjernan, evig och klar. -
Men se, hur hållen den röker!
Jag tror, man punschen försöker;
Ty den doftar herrlig och rar.
Den efter Bacchi recepter
Säkert är lagad; hans scepter,
Slefven, glänser rörlig och våt.
Det kan oss helsa beskära:
Dricka, må väl och förtära,
Tills man tumlar i färjkarlens båt.