Lilla Anna i sitt fenster står.
Svala väder hennes kind förfriska,
Fläkta vänligt hennes långa hår
Och förtroligt hviska:
»Kom, o Flicka! kärlek, vår och hopp
Ute herrska. Kom, o sköna Flicka!
Träden blomma, alla rosor spricka
Ur sin knopp.»
Dagens bloss sitt varma middagssken
Öfver lundar, öfver ängar gjuter.
Anna träder utom hyddan re’n.
Vårens prakt hon njuter.
Bäcken sjunger i sin blomsterdal:
»Kom, o Flicka! mellan gröna kullar,
Under lindar jag i gullsand rullar,
Tyst och sval.»
Anna vandrar. Månget skuggrikt träd
Öfver henne ljuft sin krona hvälfver.
Purpurblomman, lockande och späd,
Vid dess fötter skälfver.
Hviskar sakta: »Stanna, sköna Mö!
En minut allena värdes stanna.
Bryt mig, bryt mig! På din barm, o Anna!
Vill jag dö.»
Anna lyssnar och till blomman ned
Att den bryta leende sig böjer,
Då en huggorm, hväsande och vred,
Sig ur gräset höjer.
Anna dignar. Flydd är kindens glöd.
Lifvets värma hennes kind förlåter.
Lunden sörjer, mulnad himlen gråter
Hennes död.