Som källan bortrinner
på blomstrande fält,
vår tid här försvinner
bland nöjen så snällt.
När riksdunder lossas,
när krigshärar slåss,
när jättarne krossas,
det rör dock ej oss.
Längst bort från de strålar,
som blinda vår värld,
där stoltheten prålar
bland ängslan och flärd,
vårt sinne vi föda
med sanning och tro,
och kroppen vi möda
med rothuggnings-ro.
Att hovet betrakta
man lär av vår sjö,
som hastigt och sakta
kringvärvar vår ö:
när himlen bepryder
hans lugn och hans glas,
han snarast betyder
storm, buller och ras.