Slaget, som de slagna gräsen,
Är af bitter sorg mitt väsen,
Och det bröd jag glömmer tära,
Som mig gafs att kroppen nära.
Jag är djupt omhvärfd af töcknen,
Är en pelikan i öknen,
Är en uggla på ruiner
Där i natten stormen hviner.
Glädjen, att jag finns, förgäter,
Aska är den spis jag äter,
Jämmer hvarje suck jag andas
Och min dryck med tårar blandas.
Jag, som gräs när solen bränner,
Allt mitt inre vissna känner,
Som ett moln mig vinden jagar,
Skugga äro mina dagar.
Men Din tron, o Gud, du ställde
Skyhögt öfver tidens välde.
Ätter födas och försvinna,
Dig kan ingen växling hinna.
Se till Zion, till det arma!
Herre, Dig i nåd förbarma,
Hör de fångnes rop ur häktet,
Hjälp det djupt beklämda släktet!
Ryck ej sorgens son, som klagar,
Bort i sina halfva dagar,
Mina fäders Gud, förlossa
Detta bröst, som kvalen krossa!
Du har grundat jord och himmel,
Bärg och haf och stjärnevimmel,
Hvarje blomma lif Du gifver;
De förgås, men Du förblifver.
Alla mejas bort som säden,
De föråldras såsom kläden.
Som en mantel färgen mister,
Kraft och ungdomslif dem brister.
Ej förgängelsen dem sparar,
Du allena evigt varar.
Se till Zion, till det arma,
Herre, Dig i nåd förbarma!