Det ädlaste döljer sig ofta nog
Och mängden dess väg ej märker,
Det liknar den källa i dunkel skog,
Som sårade hinden stärker.
I djupaste grönska, o näktergal,
Du tonerna slösar särla,
Bak enslingens skymmande musselskal
Är ofta en kostlig pärla.
Cæsarer med stormande skaror gå
Att fjättra, förkrossa, döda;
Barmhertighetssystern går tyst på tå
Och lindrar de sjukas möda.
Den bonde, som kornet i jorden strött,
Man mindre i världen vördar
Än herrskarn, som grooende säd förödt
Och härjat de vackra skördar.
Incognito menniskan själf mig tycks
Härnere gå fram, försvinna.
En gång, när från anletet masken rycks,
Man väsendets art skall finna.
Fast hon fläckat en himmelsk dräkt,
Fast rosten har skämt metallen,
Hon dock af helig, odödlig släkt,
En konungason, fast fallen.
Det största incognito världen sett,
Var dock, när bland arma släkten
Han gick, som med Fadren var evigt ett,
Och kläddes i tjenaredräkten.
Som stilla och lidande offerlam
Gick fursten i andars kedja,
Incognito fästes vid korsets stam
Den himmel och jord tillbedja.